Teodorescu Måwe: Hur många träd finns det?
Det ska fan försöka vara folklig
I veckan startade Kristdemokraterna valrörelsen inför EU-valet 9 juni.
– Hur många träd finns det, frågar Alice Teodorescu Måwe den förvånade skogsägaren.
Det ska fan försöka vara folklig.
Skogsägaren heter Magnus men visste inte hur många träd som finns. Ägorna omfattar 1 000 hektar. Som jämförelse är Skansen ungefär 30.
Det är mycket som handlar om land mot stad just nu. Politikerna bråkar om EPA-traktorer, bönder blockerar saker i Europa och TT:s EU-valkompass frågar om vargjakt. Vad gör då KD?
Jo, visar upp partiets två stjärnor Alice Teodorescu Måwe och Ebba Busch under någon slags stel skogspromenad i Södermanland.
Bakom dem lyser mossan grön och björkarna har ännu inte börjat få musöron. På bilderna dröjer röken kvar från en lägereld, sådär hemtrevlig som bara rök från halvblöt ved kan vara.
Ebba Busch blåser på glöden. Kåsorna står uppradade.
Skogspromenaden är svaret på när Jimmie Åkesson i veckan kallade Alice Teodorescu Måwe för ”finborgare”
I veckan kom klimatpolitiska rådet med sin oberoende analys av hur väl regeringen når sina egna klimatmål. Svaret är: tummen ner.
Skogen pekas alltid ut som avgörande om vi ska kunna bromsa klimatförändringarna. I nya träd kan koldioxiden lagras och bindas. Sverige har mycket skog jämfört med andra EU-länder. Vårt gröna guld.
Forskarna har granskat regeringens klimathandlingsplan som kom före jul.
– Vi menar att regeringen leder in Sverige på en onödigt riskfylld väg. Planen visar inte hur vi når målen, varken på kort eller lång sikt, säger professor Björn Sandén, rådets vice ordförande, till DN.
I princip anklagar klimatpolitiska rådet klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari för att ljuga. Hennes politik leder överhuvudtaget inte till de mål hon påstår sig ha.
– Vi menar därför att regeringens handlingsplan är missvisande och brister i saklighet, säger Björn Sandén.
Regeringen pekar ut skogsbruket som ett av fyra nyckelområden för att nå klimatmålen. Klimatpolitiska rådet har rankat hur mycket regeringen prioriterar åtgärderna och hur konkret man är.
Skogen är ”delvis” prioriterad och konkretionen är ”låg”.
Klimatpolitiska rådets rekommendation låter som en trött suck: ”Ta fram en samlad plan för att öka upptaget av koldioxid i skog och mark”.
Om regeringen lyssnar återstår att se.
Med ett leende avfärdade Romina Pourmokhtari forskarnas slutsatser och Martin Kinnunen från SD kallade rapporten ”väldigt mycket kritik och väldigt mycket gnäll”. Han vill nu ”se över” forskarnas uppdrag. Alltså ett hot om nedläggning. Tig och lyd.
Men Alice Teodorescu Måwe och Ebba Busch vill egentligen inte prata om själva politiken, eller bristen på politik, för skogen.
Skogspromenaden är vad som på PR-språk kallas ”signaler” och ”positionering”. Lägerelden är en kuliss, ett slags fullskale-Skansen.
I konflikten mellan stad och land eller om man så vill elit och folk vill KD ha gummistövlarna på. Allt handlar om yta, om bildsättning. Som i en influencers Youtube eller TikTok.
Skogspromenaden är svaret på när Jimmie Åkesson i veckan kallade Alice Teodorescu Måwe för ”finborgare”.
Den klassdimension som högern så gärna dödförklarar har återvänt och splittrar – högern.
KD:s problem är egentligen inte att Alice Teodorescu Måwe och Ebba Busch ser så stela ut eller frågar hur många träd det finns i skogen. Utan att Jimmie Åkesson har rätt.
De är finborgare och kan lajva ”vanligt folk” hur mycket de vill. Men de behärskar inte arbetarklassens kulturella koder. Och om vi ska tala i fullständig klartext. Det finns och har hela tiden funnits ett klassförakt hos högern mot SD:s väljare.
Detta vet naturligtvis Jimmie Åkesson. Hans plats i de fina salongerna är villkorad. Han var visserligen inbjuden till Tidö slott. Men varken han eller hans väljare hör egentligen hemma där.
När Moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmann en gång uppmanade sitt parti att ta av pärlhalsbanden var han något på spåren. Men det lyckades inte.
Annars är högerns ”folklighet” en de senaste årens politiska megatrender. Liksom att peka ut vänstern som en elit.
I vissa länder, som USA, finns sedan gammalt en stark folklig tradition inom högern. Den är ofta knuten till religion där andra frågor än klass varit viktiga för väljarna.
Samma sak ser vi i södra Europa eller i Polen där högerpartier ofta har starka band till kyrkan. Men i Sverige är det relativt nytt. Få arbetare skulle få för sig att rösta på Moderaterna, överklassens parti.
Detta är Jimmie Åkessons stora bedrift. Han har lyckats få arbetare att rösta för en politik som direkt strider mot deras ekonomiska intressen.
Han pratar om att riva moskéer samtidigt som han sänker A-kassan och monterar ner sjukförsäkringen. Gissa vad media nappar på? Och då har Elisabeth Svantessons många utlovade skattesänkningar knappt ens börjat.
Kanske är det så här det blir framöver. Att den verkliga politiken och samhällsdebatten inte längre har med varandra att göra. Som en enda lång skogspromenad i Södermanland.
Titta här, säger trollkarlen och visar fram den tomma hatten medan han i den andra handen håller kaninen. Barnen skrattar men tittar på fel hand.
Alice Teodorescu Måwe och Ebba Busch vill att strålkastarna ska vara på – dem. Inte som politiker med ansvar utan som politiska influencers. Deras självpåtagna roll blir att tycka, kommentera vad andra har sagt och framförallt – få debatten dit de vill.
Jag känner igen den arbetsbeskrivningen. Den är nämligen min.
Så kanske har alla förståsigpåare läser utvecklingen fel. Den viktiga förändringen när Alice Teodorescu Måwe rekryterades till KD var inte att hon blev politiker.
Utan att politikerna blev ledarskribenter.