Vi måste hjälpa flyktingarna
Frågan är inte längre om Libyen kommer att kastas in i ett inbördeskrig. Kriget har redan börjat.
I går kom rapporter om en militär motoffensiv av den regim som sett oppositionen ta över allt större delar av landet. Vapendepåer bombades, och regeringstrupper uppges ha attackerat oljestaden Brega.
Redan i dag har våldet skapat en flyktingkatastrof. Vid gränsen mellan Libyen och Tunisien väntar tiotusentals människor – många utländska gästarbetare – på en möjlighet att komma undan.
”Den internationella hjälpen lyser med sin frånvaro”, konstaterade Wolfgang Hansson i gårdagens Aftonbladet.
Trycket från omvärlden på överste Gaddafis regim stiger. Långsamt har försiktigheten ersatts av klarspråk, och av konkreta åtgärder. I helgen enades FN om ekonomiska sanktioner mot regimens toppskikt, i tisdags uteslöts Libyen – som första nation – ur FN:s råd för mänskliga rättigheter och i går anslöt två amerikanska landstigningsfartyg till flottstyrkorna i Medelhavet.
Det talas, alltmer öppet, om en möjlig militär insats.
Beskedet från oppositionen är: absolut ingen militär invasion men däremot ett stopp för Gaddafis bombflyg. Libyerna vill inte ha någon repris på det som hänt i Irak.
Varje militär insats måste bygga på ett tydligt mandat från FN. Säkerhetsrådet borde kunna enas om en flygförbudszon.
För dagen är det ändå inte frågan om militära insatser som borde stå överst på det internationella samfundets dagordning. Där borde i stället flyktingarna finnas.
Egypten och Tunisien som själva just kastat av sig diktaturen kan inte bära det ansvaret.
Som vid varje flyktingkatastrof behövs mat, vatten och skydd. Men framför allt handlar det om transporter.
Omvärldens – inte minst Europas – politik har hittills styrts av egenintresset. I går lovade både Frankrike och Storbritannien hjälp. Det är hög tid att EU-länderna tar ansvar.