Arbetsgivarna har mycket att bevisa
Det har gått tio år sedan konflikten på skolbygget i Vaxholm, där fackförbundet Byggnads krävde ett svenskt kollektivavtal och svenska villkor för det lettiska företaget Lavals arbetare.
Tio år, och ändå lever konflikten vidare som ett slags spöke i den politiska debatten.
Till en del beror det förstås på att Vaxholmskonflikten - eller Laval målet som det juridiska efterspelet har fått heta - blev en ideologisk vattendelare. Fackens stridsåtgärder och krav på likvärdiga villkor skrapade inte bara på den nymoderata ytan. De utmanade också idén att fri rörlighet ger arbetsgivarna rätt att ställa löntagare från olika länder emot varandra.
En symbol
Kanske beror det också på att Vaxholmskonflikten blev en symbol för mycket av det som händer på arbetsmarknaden, och som försvagat löntagarnas ställning. Tillfälliga anställningar, uthyrning av personal och långa entreprenörskedjor är alla exempel på hur arbetsgivaransvaret lösts upp under de senaste tio åren.
Men framför allt innebar konflikten i Vaxholm och den efterföljande domen i EU-domstolen att väldigt många tvingades inse hur skör den nordiska modellen på arbetsmarknaden faktiskt är. Stridsåtgärder som hade ansetts lagliga i Sverige förklarades plötsligt olagliga i Europa.
Resultatet blev en facklig osäkerhet som vi fortfarande lever med och en lag - Lex Laval - där den borgerliga regeringen passade på att pressa facket en extra bit bakåt.
Människor utnyttjas
I ett system där inga myndigheter egentligen har befogenheter eller uppdrag att förhindra att människor utnyttjas på sina arbetsplatser får det förödande effekter. Tidningar, radio och TV har varit fyllda av rapporter om lönedumpning och usla arbetsmiljöer.
De senaste veckorna har allt fler också fått upp ögonen för hur många av de som dödas på svenska arbetsplatser som faktiskt är från andra länder.
Nu lovar den nya arbetsmarknadsministern Ylva Johansson att titta över lagen. Bland annat vill hon ställa högre krav på företag som vill tillämpa utländska kollektivavtal och att alla arbetsgivare ska ha en ansvarig lokal representant.
Det är förstås bra, men knappast tillräckligt. LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson kräver i Kommunalarbetaren att hela lagen rivs upp. Han uppfattar det som ett vallöfte från Socialdemokraterna.
Ny lag räcker inte
Frågan är dock om ens en helt ny lagstiftning kan trygga ordning och reda på svensk arbetsmarknad.
Det beror dels på EU-rätten. Sverige måste fortfarande följa utstationeringsdirektivet, och enligt domen i Laval-målet betyder det att de enda krav facket kan ställa handlar om den hårda kärnan i avtalen. Det gör i praktiken kraven på likabehandling omöjliga.
Det är därför kravet på att EU behöver en social stadga för att bland annat försvara löntagarnas rättigheter är så viktigt. Utan en förändring av EU:s regler kommer svenska fack - och svenska politiker - också i fortsättningen att vara bakbundna.
Men osäkerheten beror också på arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv. Till skillnad från till exempel i Danmark har svenska direktörer inte valt att ställa upp och försvara kollektivavtalsmodellen eller rätten att använda konflikt för att nå en överenskommelse. Tvärt om bekostade man processen mot facket.
Utan en arbetsgivarpart som försvarar rätten till stridsåtgärder för att få ett kollektivavtal är den svenska arbetsmarknadsmodellen riktigt illa ute.
Svenskt Näringsliv har mycket att bevisa.