Vi behöver inte frukta robotarna

...men alla måste tjäna på utvecklingen

23 AUGUSTI 2015. Teknologisk revolution.

I veckan tog Atlas en skogspromenad. Och han trillade inte. Utvecklarna på Google var överlyckliga. Atlas är deras robot. En 1,90 hög sak som knappast kan förväxlas med en terminator.

Atlas behöver fortfarande pluggas in i ett strömuttag för att fungera, hans möjligheter att springa runt fritt i skogen, eller någon annanstans är begränsade.

Bäst fungerar han förstås i ett labb.

Ändå är det enligt en uppsjö av nya böcker och rapporter Atlas som vi ska vara rädda för. Inte finanskapital­ismen, ojämlikheten eller konsekven­serna av den europeiska åtstramningspolitiken.

Nej, robotarna.

De kommer att ta våra jobb och inget kommer att bli sig likt.

I sin intressanta bok Rise of the ­robots skriver Martin Ford att den ­pågående teknologiska revolutionen är annorlunda än de tidigare. Ja, folk har alltid anklagat tekniken för att förstöra jobb och därmed människors liv. De så kallade Ludditerna i 1800-talets England kastade sig över textilmaskinerna i fabrikerna och försökte förstöra dem. Stoppa framtiden, jag vill kliva av! Men, skriver Martin Ford, det som nu håller på att hända går inte att jämföra. I tidigare historiska faser har de nya maskinerna ersatt jobb ­inom en viss sektor. Då har människor kunnat gå vidare till arbeten någon ­annanstans i ekonomin.

Men, dagens robotar och algoritmer kan appliceras nästan överallt, menar Martin Ford. ­Dagens teknik tar jobb från piloter, taxichauf­förer, jurister, bankmän och kirurger. Ingen är immun. Det är skillnaden.

Redan i dag har ekonomimagasinet Forbes artiklar som är helt automatiskt genererade. I framtiden kan även journalister vara ersatta av maskiner. För femton år sedan arbetade 150 000 personer i finanssektorn i New York. Idag är siffran 100 000. Automatiska algoritmer har redan tagit över det mänskliga köpandet och säljandet.

Samtidigt har vinsterna skjutit i höjden. Allt färre människor gene­rerar allt mer pengar. Martin Ford vill att vi funderar kring företag som Youtube och Instagram.

De är värda miljarder men har bara ett fåtal anställda.

Detta är den nya ekonomin som växer fram.

Och till skillnad från i tidigare eror finns där ­ytterst få jobb.

Problemet är att när jobben försvinner kommer det inte heller finnas konsumenter som har råd att köpa de produkter som robotarna producerar så ­effektivt. Och det är här den nya ­robotkapitalismen börjar slå mot sig själv, enligt Martin Ford. En av bokens styrkor är att den till skillnad från ­mycket annat i robotgenren diskuterar just ­kapitalismen. Det är utvecklingen de senaste decennierna med försvagade fackföreningar, politisk korruption och svindlande ekonomiska klyftor som är det stora problemet. Inte maskinerna själva.

Kruxet i dag är att vinsterna från den fantastiska tekniska innovationen nästan fullständigt går till företagsägare och ­investerare.

Tidigare generationers entrepre­nörer förstod, likt Henry Ford, ­poängen med att arbetarna skulle ha tillräckligt höga löner för att kunna köpa bilarna de producerade. Dagens företagsledare fokuserar bara på att ­skära kostnader.

Det är detta, mer än något annat, som kommer att leda till robotjobb­apokalypsen.

Om inte politiken hittar nya sätt att omfördela företagens vinster förstås.

Frågan är om Martin Ford överdriver. Inte gällande kapitalismen, men gäl­lande robotarna. Ja, ojämlikheten har ökat och jobb har försvunnit, men om detta vore robotarnas fel borde väl produktiviteten också ha ökat? Detta är den vanliga ekonomkritiken mot alla som hävdar att robotarna håller på att ta över arbetsmarknaden. Hade jobb ersatts av maskiner i sådan grad borde produktiviteten (hur mycket ekonomin kan producera per arbetad timme) ­också ha gått upp.

Men i stället har den fallit, i till exempel USA och Storbritannien. Så kanske är de stackars robotarna bara syndabockar. Vi borde i stället skylla den ­höga arbetslösheten på finansmännen samt de åtstramningshetsande politikerna?

Få skurkar är nya under solen, eller?

Robotarnas försvarare brukar också hävda att dagens teknik likt alla andra stora tekniska språng kommer att för­störa vissa jobb men samtidigt skapa nya.

Jobb som vi i dag inte ens kan föreställa oss.

Som forskaren David Rose har ­uttryckt saken, hade man talat om för jordbruksarbetarna runt år 1900 att 96 procent av deras jobb skulle utraderas av den nya tekniken och att folk i stället skulle försörja sig med saker som att vara yoga­lärare, hade de inte begripit någonting.

Och det gör inte vi heller. Begriper något alltså. Vi kallar självkörande bilar för just ”självkörande bilar”, precis som människor på artonhundratalet kallade de första bilarna för ”hästlösa vagnar”.

Vi fattar inte att det nya just är nytt.

Med helt nya konsekvenser.

Oavsett vad som är sant om robot­arna finns det förstås en oerhörd poäng att fundera kring vilka ekonomiska och sociala konsekvenser de kan få.

Innovationer bör omfamnas. Men detta kan bara ske i samhällen där det nya kommer alla till nytta.

Inte bara en liten elit.

Detta är onekligen en av de gamla sanningarna som fortfarande gäller.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.