Vi måste fråga Trump vad vi kan lära oss av honom
5 februari 2017
Donald Trump
Jag är vanligtvis alltid optimisten. Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör brukade ringa till mig när hon ville höra den positiva vinkeln på någonting. Det fungerar inte längre. Jag har väldigt svårt att se så mycket annat än mörker i den politiska utvecklingen i västvärlden. Vi trodde vi levde i en typ av värld.
Det visade sig att vi levde i en annan.
Vi missbedömde uppenbarligen det mesta.
Jag har köpt en stor glansig bok om den franske målaren Henri Matisse som jag sitter och stirrar i på kvällarna. Känslan av lugn och oväntad harmoni: Matisses färger som en lycklig bunker mot världen.
”Det finns alltid blommor för den som vill se dem”.
Frågan är bara hur.
När en socialdemokratisk minister i den svenska regeringen ringde till mig på lillejulafton med synpunkter på -något som jag hade skrivit (det -händer …) kom jag på mig själv med att bara vilja vråla:
”Fattar du inte att det kanske inte finns någon socialdemokrati i Europa om några år?”
Det är med andra ord inte konstigt att Karin Pettersson har slutat ringa till mig.
Politisk depression leder dock sällan någonvart. Vi har kastats in i ett nytt politiskt paradigm: den auktoritära populismen och för liberaler är det -lättare att hitta sin oppositionsroll, titta bara på Annie Lööf. För socialdemokrater är det mer komplicerat. Socialdemokratins svar på den auktoritära populismen kan inte vara liberalismens.
Okej, men hur gör man?
Någonstans tror jag att man måste börja i att ställa rätt frågor. Det räcker inte att ”stå upp mot” den nya auktoritära populismen, vi måste krypa fram till dess fula tryne och fråga den vad vi kan lära oss av den.
För sakens skull, och för att han är toppen på populistberget, låt oss fråga Donald Trump.
Alltså: Vad är sant i Trumps världsbild och hur adresserar man det politiskt utan att bli som Trump?
Sommaren 2014 höll Steve Bannon ett anförande på videolänk till en konferens om fattigdomsbekämpning i Vatikanen. Steve Bannon är den tidigare finansmannen på Goldman Sachs som startade Breitbart News och som numera är Donald Trumps chefsstrateg. Det två år gamla anförandet är en av få källor till hur den viktigaste personen i Trumps Vita hus tänker.
Jag ska inte upprepa allt som Steve Bannon sa som var fel: paranoian gällande islam, den politiserade rasismen, krigshetsandet och flörtandet med Putin. Ni vet allt om det där. Jag ska upprepa de delar av vad Steve Bannon sa som det trots allt ligger något i.
Steve Bannon talade mycket om kapitalismen. Han beskrev hur rörelsen han representerar är en global rörelse och dess första strid är med konservativa partier, inte med vänstern.
Det kommer senare. Först måste man få konservativa partier att byta politik. De måste göra upp med den ohämmade marknadsfundamentalismen. Steve Bannon förespråkar kapitalism, men inte den ohämmade finanskapitalism som ”gör människor till varor”. Den som de senaste decennierna har gynnat de superrika på bekostnad av medel- och arbetarklass. Den som har försökt slå sönder alla andra värderingar i samhället förutom marknadens och lämnat unga människor i väst med en värld av enbart köp och sälj. Steve Bannon refererar gillande till Marx och är tydlig med att rörelsen han representerar är en produkt av den globala finans-krisen: bankmännen stal från skattebetalarna och politikerna lät dem komma undan.
Här bröts förtroendet mellan folk och politisk elit, ett nedbrutet förtroende som sedan (antar jag) gjorde Trumps lögner möjliga.
Steve Bannon positionerar sig själv och sin rörelse som en av ledarna för oppositionen mot det han kallar för ”Davospartiet”. Varje år i januari hålls World Economic Forum i Davos i Schweiz där den globala eliten inom politik, affärsvärld och media samlas för att vara upplysta liberaler tillsammans. Begreppet ”Davos” står för allt som Steve Bannon vänder sig emot.
Han talar om hur eliten i New York, Berlin och London upplever att de har mer gemensamt med varandra än med sina landsmän i Kansas, Sachsen–Anhalt och Lincolnshire. Och det har han rätt i. Så är det alltmer och det är ett problem.
Så länge demokratin, skattebasen och huvuddelen av lagstiftningen ligger på nationell nivå måste det finnas någon form av gemensam syn på vad som är ett gott samhälle.
När länder värderingsmässigt glider isär mellan land och stad, högutbildade och lågutbildade försvinner basen för det vi hittills har kallat demokrati.
Då blir demokratin öppen för attack.
Samma sak gäller ekonomiskt: När den urbana elit som har tjänat mest på globaliseringen ser det som sin uppgift att sjunga globaliseringens lov utan att på allvar kompensera (både ekonomiskt och kulturellt) dem som inte har dragit samma vinstlott, då är något fel. Steve Bannon har rätt när han säger att det finns en global liberal elit som är övertygad om att de vet bäst hur världen ska styras. Jag har träffat dem. Det är inte svårt. De rör sig mellan banker, politik, lobbying och toppuniversitet. Det där är ingen konspirationsteori, det existerar.
Varje framgångsrik politisk planta börjar i alla fall på något plan i något som är sant.
Och det finns inget sätt att bli av med den som inte ingriper att först gräva hela vägen ner till rötterna för att där plantera något annat.
Motstånd räcker inte. Man måste ha ett alternativ.
Förhoppningsvis är det inte redan försent.