Jag verkar ha fått rätt om von Papen
Men högerns auktoritära vändning blev värre än jag trodde
I december 2018 skällde Ebba Busch ut mig inför en fullsatt riksdag. Jag saknade "förankring i verkligheten" och "förgiftade medvetet det politiska samtalet".
Talet hölls inför omröstningen om Ulf Kristersson som statsminister, en av mandatperiodens allra viktigaste voteringar.
Ebba Busch valde då att prata om ett blogginlägg jag skrivit tre månader tidigare. Ironiskt nog med tillägget att jag saknade "känsla för proportioner".
Ulf Kristersson förlorade omröstningen.
Mitt blogginlägg hade rubriken "Har ni hört den om von Papen?" och handlade om hur konservativa politiker återkommande genom historien gett makten till högerextremister i tron att de ska kunna kontrollera dessa.
Sedan har den demokratiska höger som försökte rida tigern ofta hamnat i dess mage.
Franz von Papen var en tysk konservativ politiker på 1930-talet. Mellan tummen och pekfingret skulle man kunna kalla honom kristdemokrat.
När nazisterna växte sig starka var de konservativa och näringslivet först skeptiska, men med åren lyckades de övertyga sig själva om att extremhögern nog inte var så farlig trots allt.
1933 lät Franz von Papen och övriga tyska konservativa Adolf Hitler bilda regering.
Inom ett år var de alla bortspelade, de demokratiska institutionerna i kras och vad som hände sedan är historia.
En av de många som drogs till Berlin under Hitleråren var SS-Rottenführer Gustaf Ekström. 1988 var han med och grundade Sverigedemokraterna.
Franz von Papen är inte ensam, från Benito Mussolinis Italien till Viktor Orbans Ungern och Donald Trumps USA går en röd tråd av naiva liberaler och konservativa som kunde ha stoppat dem men lät bli.
I mitt blogginlägg 2018 - och i andra texter - anklagade jag M och KD för att öppna just den dörren. Att vara precis så naiva.
Det var egentligen detta som gjorde Ebba Busch rasande.
I Göteborgspostens partiledarintervju samma höst hade hon sagt att något SD-samarbete inte var aktuellt ens om tjugo år, alltså till 2038.
Ulf Kristersson hade lovat förintelseöverlevaren Hédi Fried en röd linje mot Jimmie Åkesson.
– Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande, sa hon efteråt till DN.
I Sveriges radio sa Kristersson att det inte var aktuellt att ta stöd av SD om inte "himmelen föll ner".
Liberalerna hade en valaffisch med texten "Sverige klär inte i brunt" och partiledaren Jan Björklund lovade under Järvaveckan 2017 sina egna barn, som är adopterade, att "Jag kommer aldrig medverka till att SD får makt".
Men sedan dess har partierna ändrat sig ett efter ett.
Först ut var Moderaterna som förklarade att löftet till Hédi Fried inte gällde. Ulf Kristersson hade nämligen gett löftet som ledare för Alliansen, inte som Ulf Kristersson själv.
Hans handslag var därför lika lite värt som en check från ett företag som gått i konkurs.
Sedan bjöd Ebba Busch Jimmie Åkesson på köttbullar och sist men inte minst hoppade även Nyamko Sabuni på SD-tåget efter att först ha spräckt sitt parti i tusen bitar.
I dag är Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna ett regeringsalternativ. Den demokratiska högern har blickat ner i avgrunden och mött Jimmie Åkessons pigga blick.
I dag berättade de om planerna på en gemensam kärnkraftsturné med alla fyra partierna. En för alla och alla för en.
Varje gång jag har påpekat vart denna väg leder har jag blivit anklagad för "brunmålning", att "förgifta samtalet" och "brutalisera" debatten. Ändå är det precis hit vi kom.
Vad var det jag sa? får jag lust att skriva.
Men jag ska nog låta bli.
Men fyra år efter Ebba Buschs utbrott i riksdagen kan vi konstatera att jag får rätt på alla punkter.
Precis den naivitet jag varnade för är nu högsta visdom i borgerligheten. Ulf Kristersson försvarade till och med Sverigedemokraternas historia i sitt tal i Almedalen.
Ett parti grundat av nynazister.
Utspelen från högern ser dessutom i sak allt mer ut som fyra nyanser av brunt. Avgrunden stirrar tillbaka och ut kommer förslag om förebyggande DNA-tester, att omhänderta tvååringar, ADHD-skanna utländska barn och ge ungdomar skamstraff.
Den auktoritära vändningen blev faktiskt värre än jag trodde.
Var finns humanismen, framtidstron och glädjen? Hoppet?
Mörker, mörker, mörker – rösta på oss.
Men det finns ingen anledning till oro. Ingen alls. Vi lovar.
Franz von Papen hade känt igen sig.
Jag hatar att jag har fått rätt.