Allemansrätten är inte en hyresrätt
”Varför är det vanliga människor och organisationer som ska ta smällen?”
Redan som barn lär man sig att allemansrätten är något unikt för Sverige, något att vara stolt över. Och det ska vi också vara. I grundlagar och miljöbalken hänvisas till Allemansrätten, men exakt vad allemansrätten innehåller står ingenstans i lagboken. Det skapar, förstås, en del förvirring.
Nu håller saker på att hända. När allt fler kommuner ger tillstånd att bygga hus vid vattnet kan människor inte gå sin vanliga strandpromenad. Gårdar styckas av, många sätter staket runt sina ägor och i ett naturreservat i Mora började man i vintras ta ut avgifter för skidåkning.
Öppnar för inskränkningar
Kraven från markägare om en förändrad allemansrätt har vuxit sig starkare i takt med att det kommersiella trycket på skog och mark har ökat. Frågan om kommersiell allemansrätt har varit på tapeten tidigare, men alltid skrinlagts eftersom man aldrig fått ordning på argumenten.
Nyligen öppnade miljöminister Andreas Carlgren för inskränkningar i allemansrätten. Han anser att företag som i dag utnyttjar markerna kommersiellt – exempelvis bärplockningsföretag – borde betala någon sorts hyra till markägarna.
Man får ha respekt för att markägare störs av att kommersiella företag gör stora pengar på exempelvis bärplockning. Men genom ett litet tillägg i brottsbalken blir frågan helt överspelad. I den norska allemansrätten – som påminner om den svenska – tillåter man inte att personer plockar med sig naturprodukter annat än för personligt bruk.
Ersättning för markskador
Efter en dom i högsta domstolen 1996 kan en markägare förbjuda en kommersiell aktör som orsakat markskador fortsatt verksamhet. En markägare som är missnöjd med att ett bärplockarföretag orsakat skador på hans mark kan alltså redan i dag hota med ett förbud om han eller hon inte får ersättning för skador och slitage.
Om Carlgrens förslag om hyra blir verklighet så är det inte de kommersiella aktörerna som kommer att få ta smällen. Den får i stället människor som hyr en kanot av en naturturism-företagare och ideella organisationer som Scoutförbundet och Friluftsfrämjandet ta.
Vanliga människor drabbas
Carlgrens öppning för förändringar i allemansrätten framstår i det perspektivet som märkliga. Varför är det vanliga människor och organisationer, som gör viktiga insatser för folkhälsan och friluftsintresset, som ska ta smällen?
Bättre vore att våga ställa hårdare krav på kommersiella aktörer och följa upp det, än att göra grava inskränkningar i allemansrätten.