Nu kan vi också säga Fukushima
Det är märkligt hur katastrofer får platser och deras namn att tränga in i vårt medvetande. Först tvekar också nyhetsuppläsarna i radio och tv, men med tiden uttalar vi platsen för haveriet med allt större säkerhet.
Det är som om själva hotet förmådde vidga språket.
Harrisburg är kanske inte så svårt att säga, men klangen av det namnet fick ändå den svenska socialdemokratin att motvilligt acceptera att kärnkraften någon gång måste ersättas. Tjernobyl var besvärligare, men också närmare. Plötsligt bar svampen och köttet ett osynligt och skrämmande gift.
Och nu har vi lärt oss säga Fukushima. För en vecka sedan fanns det säkert bara en handfull svenskar som kände till platsen och dess reaktorer. I dag är ortsnamnet redan symbolen för en teknik vars risker vi aldrig kommer att kunna överblicka.
Gammelmoderaten Gunnar Hökmark sa i början av veckan att det är ovärdigt att diskutera den svenska kärnkraften i ljuset av katastrofen i Japan.
Så kan man kanske se på saken. Men om värdigheten betyder att vi avstår från att lära av det som händer går den över gränsen till arrogans.
I skuggan av katastroferna laddar socialdemokraterna för partikongress. Själv läser jag Göran Greiders bok ”Ingen kommer undan Olof Palme”.
Sedan valberedningen meddelat sitt förslag fanns det någon som jämförde Håkan Juholt med Palme. Det är att ta i.
Ändå tror jag Greiders bok har något att säga kongressombuden. I centrum står den folkliga – i dag skulle man väl säga sociala –
rörelse som gjorde ledare som Palme möjliga.
Jag är, precis som Håkan Juholt, något år yngre än Greider, men det är samma 70-tal som format oss. Jag minns den där folkrörelsen, den hade ansikten och röster. Vanliga människor, damen i skolbespisningen, den pensionerade stenhuggaren, musiklärare och till och med prästen. Den lokala presskåren, inbäddad men oftast i en sund konflikt med den härskande socialdemokratin.
Det är nog ingen tillfällighet att Juholt började som lokalredaktör.
Det var en rörelse som verkade, på föreningsmöten, i studiecirklar och någon gång till och med som amatörteater. Demonstrationerna på första maj – med fanborg och färdiga plakat om avskaffande av § 32 – avslutades alltid utanför sporthallen.
Jag minns inte att Palme besökte Hällefors. Däremot vet jag att Gunnar Sträng gjorde det. Den gamle agitatorn talade som en uppbygglig folkbildare. Utan en levande folkrörelse hade det inte funnits någon att bilda.
En nyckeltanke ur Greiders bok har fastnat. Den europeiska vänsterns problem är inte i första hand politiska, de är organisatoriska.
Det är värt att fundera på när socialdemokratin ska starta om.