Gamla sprängdegar är oftast ofarliga – faran är nog snarare de nya
22 Januari 2017
Storbritanniens EU-utträde
Det var nu i torsdags. Jag var på väg från regeringskvarteren i Westminster i London när det plötsligt var poliser överallt. ”Backa undan!” En tjock ström av tunnelbaneresenärer evakuerades ut ur underjorden, sirener från alla håll och förvånade människor som tittade sig omkring och undrade om de borde springa. Och i så fall åt vilket håll?
Hela Westminster bridge var avstängd, likaså Waterloo. Det tog ett tag innan jag fick reda på vad som hade inträffat: de hade hittat en bomb från andra världskriget i Themsen.
Nu var de rädda att den skulle explodera.
En bättre metafor för brittisk politik just nu finns inte.
I onsdags jämförde Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson Frankrikes president François Hollande med en nazistisk lägervakt. En av François Hollandes rådgivare hade sagt att Storbritannien inte kunde förvänta sig en bättre handelsrelation med EU efter att landet lämnade unionen än vad Storbritannien hade med EU i dag. Och man skulle kunna tycka att detta var helt logiskt. Varför skulle EU ge Storbritannien fördelar efter Brexit som landet inte har haft som EU-medlem?
Det skulle urholka hela idén med EU-medlemskap.
Däremot bör Storbritannien naturligtvis få bättre villkor än länder som aldrig har varit med i EU.
Det ligger i allas intresse.
Boris Johnson såg emellertid på det hela annorlunda, Hollande skulle akta sig för att bli ”någon som med våld vill straffa den som flyr, precis som i en film om andra världskriget”.
Tanken att EU på något sätt är ett nazistiskt krigsfångeläger är inte ny bland brextremisterna. Under folkomröstningskampanjen om EU rullade Nigel Farage, Ukips dåvarande ledare, numera kommentator för Fox News, runt i en lila dubbeldäckare till musiken från andra världskrigetfilmen ”The Great Escape”. Folk älskade det. Boris Johnson själv jämförde EU med tredje riket, men på den tiden var han inte utrikesminister.
Och tanken var väl att han nu skulle skärpa sig.
Premiärminister Theresa May kan inte ha varit glad över att än en gång behöva sopa upp efter sin platinablonde provokatör till förstediplomat.
Premiärministern hade i tisdags hållit sitt stora tal om Storbritanniens skilsmässa från EU. Hon sa där det väntade: att Storbritannien tänker lämna inte bara EU, utan även den gemensamma europeiska marknaden.
Theresa May har insett att hon inte kommer att kunna förhandla igenom de begränsningar av EU-invandringen som hon vill se och samtidigt behålla tillgången till världens största marknad. Rörligheten av varor och av människor hänger samman för EU. De andra länderna kommer att inte låta Storbritannien ha det ena utan det andra.
Theresa May väljer därför invandringen. Svenskar, polacker och italienare ska inte få komma och arbeta i Storbritannien på samma sätt som tidigare. Det är ett val man kan göra, men antagligen kommer det att kosta britterna ekonomiskt. Hela 44 procent av brittisk export går till EU. Britternas längtan att lämna EU handlar emellertid väldigt
lite om ekonomi. Grundregeln i europeisk politik gäller även här: förstår man inte vad som pågår handlar det nästan alltid om andra världskriget.
Storbritannien är alldeles särskilt besatt av andra världskriget. Tidningarnas helgbilagor, tv-tablåer och bokhandlarna är fyllda av Hitlers barndom, nazisternas intresse för Atlantis, Wernher von Brauns raketer, tredje rikets silverskedar och SS-uniformens historia. Tyskar i Storbritannien kan i princip alla vittna om de ständiga nazistskämten de utsatts för. Samtidigt har Tyskland onekligen hanterat de becksvarta kapitlen i sin egen historia bättre än vad britterna har hanterat de mörkare delarna i sin. Som den tidigare chefen för British museum har konstaterat: det låter onekligen konstigt i omvärldens öron när Storbritannien av alla länder klagar på praktiken att hänsynslöst invadera andra länder.
Storbritannien är inte bara besatt av andra världskriget, utan av en alldeles särskild version av andra världskriget: sin egen. Väldigt många britter tror att de vann andra världskriget. Att på en middagsbjudning korrigera folk med ”nja, det var väl ändå USA och Sovjet-unionen som vann kriget?” kan jag inte rekommendera. Folk vill inte heller veta att de brittiska dödsoffren uppgick till två procent av de totala. Britter betraktar oftast hela kriget utifrån det rätt korta ögonblick 1940–41 när Storbritannien stod ensamt mot nazismen.
I hög grad ser de på EU genom denna förståelse: Storbritanniens stoltaste stund inträffar när hon står ensam, skild från ett Europa som alltid kommer att vara skyldigt Storbritannien sin frihet.
När Donald Trump i lördags flyttade in en gammal byst av Churchill i det ovala rummet rapporterades det därför i brittisk press som vore det signifikant. När samme Donald Trump, i en intervju i The Times, i förbifarten slängde ur sig att han vill se ett handelsavtal med Storbritannien jublade många brittiska kommentatorer. Detta handelsavtal var räddningen, nu när Storbritannien skulle lämna den europeiska gemensamma marknaden. En konservativ parlamentsledamot jämförde rentav Trump med ”tandfén”.
Denna tendens är oroväckande. EU är alltså ett koncentrationsläger eftersom det finns tyskar där, men den
auktoritäre Donald Trump är räddningen. Om det är slutsatsen man drar efter att ha läst allt om Hitlers barndom, nazisternas intresse för Atlantis, Wernher von Brauns raketer, tredje rikets silverskedar eller SS-uniformens historia, då har man onekligen fått något om bakfoten.
Bomben från andra världskriget som stängde London i torsdags visade sig vara ofarlig.
Det är ofta fallet med gamla sprängdegar.
Faran brukar komma från de nya.