Välfärdssamhället på väg att försvinna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Rapporterna från bokmässan talar om att det är en ny godhetstrend på gång i litteraturen (DN). Bland olika exempel nämns P?O Enquists pris som gick till den norska författaren Trude Marstein för hennes roman ”Gjøre godt”.

Jag hoppas det är uttryck för ett samhällsklimat som håller på att förändras från individualismens ”satsa-på-dig-själv”-kultur till solidaritetens ”älska din nästa”. Men jag är osäker.

I bloggvärldens egofixering och bristande empati, i litteraturens privatiserande skvallerkultur, i samhällsdebatt och politik tycks allt annat än den solidariska medmänni-skan stå som ideal.

Samhällsklimatet hårdnar. Åtminstone för dem som har det sämst. Regeringen Reinfeldt har effektivt sått split mellan dem som har ett arbete och dem som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden. Tonen mot ”de bidragsberoende” blir allt råare och de samhälleliga systemen blir alltmer paternalistiska.

I Stockholm är det moderata systemskiftet extra tydligt. I dag beslutar den borgerliga majoriteten att införa nya regler för socialbidrag.

Det ska bli svårare för den fattiga och arbetslösa att få ersättning för akut tandvård. Något SL-kort ska inte längre ingå i socialbidragsnormen. Det ställs krav på att ta jobb inom pendlingsavstånd inom hela Mälardalen. Listan på hårdare tag är ganska lång.

”När SL-kortet försvinner ur normen innebär det i praktiken en tioprocentig minskning av stödet för de allra fattigaste”, påpekar oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) i sin reservation.

I många fattiga familjer finns det barn som nu med den borgerliga politiken dubbelbestraffas. Hur ska en arbetslös tvåbarnsmorsa kunna ordna för sitt och sina barns liv om hon blir fången i sin förort eller stadsdel? På vad sätt underlättar ett indraget SL-kort de utsattas chans att få jobb?

Just barnens situation blir alltmer alarmerande. När jag praktiserade i kyrkan i Farsta förra hösten hörde jag diakonerna tala om att vi håller på att få ”gatubarn” i Sverige. Jag kunde inte riktigt tro det.

Rädda Barnen har nu startat en kartläggning av ”Sveriges gatubarn”. Det har aldrig tidigare gjorts.

Här om morgonen hörde jag diakonen Hans Bratt Hernberg i Klara kyrka berätta i SVT:s morgonsoffa om de allt yngre hemlösa som vandrar omkring på nätterna i Stockholms city. De yngsta som kommit in till kyrkan på drift från en destruktiv vuxenvärld var 5 och 8 år.

På webbplatsen Sociala nätet (www.socialanatet.com) läser jag ett desperat rop från en socialarbetare som arbetar med ett så kallat mellanvårdsprojekt för ungdomar på glid – Kulturchock. Resurserna dras in. Färre barn blir placerade i behandling. I stället förväntas skolan ta hand om dem. Hur då?

”Att våra folkvalda nyligen beslutade om hårdare tag i skolan blir i sammanhanget enbart ironiskt; vad blir nästa steg? Ska vi återinföra agan? Riksdagen beslutade att stökiga barn ska tvingas byta skola – men till vilken? Kulturchocks skola ser ut att få stänga”, skriver Mats Aronsson på Sociala nätet.

Välfärdssamhället har varit vårt sätt att institutionalisera godheten eller snarare solidariteten. Nu håller den på att krackelera.

Risken är att den godhet som blir kvar bara är välgörenhet. Vill verkligen kristdemokrater och liberaler i Stockholm ha det så?