Världens åtta rikaste äger lika mycket som den fattigaste hälften
Allt var ungefär som vanligt när den årliga Oxfam-rapporten kom för en dryg månad sedan. Det är likadant varje år. Det är likadant nu. Det kommer vara likadant vid nästa Oxcfam-rapport.
Klassklyftorna växer ständigt, globalt och lokalt. Vänstern tycker att det är förjäkligt eftersom det är orättvist och högern tycker att det är toppen eftersom alla fått det bättre.
Samma sak som varje år.
Även om finanselitens möte i Davos i år talade ovanligt mycket om jämlikhet – liksom president Barack Obama alltid ansåg att de enorma inkomstskillnaderna är det största hotet mot USA – händer ingenting i praktiken.
Nu har dessutom en miljardär på pappas pengar blivit president i USA och bevisligen (om vi bortser från att tre miljoner fler amerikaner röstade på Hillary Clinton) anser landet att högerradikal nationalism är viktigare än ekonomisk jämlikhet.
Trots att högerpopulismen och nyfascismen växer över hela västvärlden som en följd av den råa marknadsliberalismen är det som att orättvisorna i systemet inte går att hejda. Klyftorna ökar igen – jaha.
I år var det bara åtta (8) människor som äger lika mycket som den fattigaste halvan av världens befolkning, enligt hjälporganisationens rapport. Förra året krävdes de 62 rikaste personerna för att motsvara den fattigaste halvan. Nästa år lär det väl bara krävas sju eller kanske bara sex.
Och i Sverige har vi 178 miljardärer å ena sidan och 350 000 fattiga pensionärer å den andra. Och här tjänar en enda storbolagsdirektör lika mycket som 54 arbetare. Sverige är ledande i växande klyftor.
Det är stötande siffror, för mig som tillhör den förutsägbara vänstern. Det är en mycket tydlig och orimlig orättvisa, både globalt och lokalt, som borde bekämpas med bland annat kapitalskatter. Jag accepterar kort sagt inte sådan ojämlikhet men det är ju lätt att säga.
Och den lika förutsägbara borgerligheten har en poäng: Alla har fått det bättre, både globalt och lokalt.
”Sanningen är att världen aldrig tidigare sett ett sådant välfärdslyft”, skrev Per Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarsida efter Oxfam-rapporten. Ledarskribenten Matilda Molander på Dagens Nyheter konstaterade också att världsfattigdomen halverats de senaste 25 åren och att detta globala mönstret även gäller lokalt.
”Också i Sverige ökar skillnaden mellan hög- och låginkomsttagare, även om de fattiga inte heller här har fått det sämre”.
DN-ledarens poäng är att de rika förvisso tjänat mest på den nyliberala eran men inte genom att de ”har händerna i de fattigas fickor”. Och SvD-ledaren skämtade möjligen när den varnade för vad som skulle hända om vi ”avskaffar de superrika” och ”konfiskerar” tillgångar och ger till den fattiga halvan i världen.
Vilket förstås ingen föreslagit.
Det finns mängder av politiska instrument och ekonomiska system som ser till att de rika fortfarande är rika men utan att fattiga eller ens medelklassen känner sig lika förfördelade som i dag, med bitterhet, ilska och hat som följd.
Det är bara viljan som saknas.