Svenska gangsters är helt dumma i huvudet
Beväpnade tonåringar är dåligt för affärerna
Vi borde inte vara förvånade över att morden fortsätter. Det som händer är precis det vi kan förvänta oss när påtända tonåringar med noll impulskontroll bär skjutvapen. Naturligtvis går det åt helvete.
Det har skrivits spaltmeter om vad som borde göras, och vem som borde göra det. Ytterhögern ser ännu ett argument för att utvisa alla med mörkt hår. Gunnar Strömmer funderar på om det finns något mer sätt att begränsa integriteten i förorten och tullen får pengar för att köpa vapen.
Mer sansade debattörer talar om behovet av tidiga insatser, mindre segregation och mer samarbete mellan myndigheter.
Det pratas om föräldrarnas ansvar, om skolans och om polisens.
Jag förstår allt det där, utom rasisternas förmåga att förklara allt med hudfärg och ursprung.
Vi kan inte vänta oss något samhällsansvar av gansters och yrkeskriminella
Men det är en grupp vars ansvar jag inte hör någon prata om, gängledarna. De om några borde väl kunna stoppa våldet.
Jag begriper att vi inte kan vänta oss något samhällsansvar av gansters och yrkeskriminella. Men jag tycker att man skulle kunna förvänta sig något slags sinne för egennyttan.
Det är trots vuxna människor som sitter i toppen av de kriminella pyramiderna. Personer som antagligen presenterar sig själva som ”affärsmän”. Människor som styr sina syndikat, gärna från något land vid Medelhavet.
Varför accepterar de att småungar får skapa kaos i deras namn.
De måste ju fatta att mord och sprängningar väcker hela samhällets vrede. Och att det betyder hårdare bevakning, fler kameror och tuffare gränskontroller. Att det blir fler poliser och svårare att tvätta pengar. Att det blir besvärligare att göra kriminella affärer helt enkelt.
Dessutom måste gangsterledarna förstå att det kommer att gå åt skogen om deras underhuggare bär omkring på skjutvapen till vardags. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt?
I den politiska debatten jämförs Sverige ofta med Danmark. Hur var det Kristersson brukade säga? Danska straff för svenska brott.
Men kanske är det inte bara straffen som skiljer Danmark och Sverige. För den utanförstående tycks det också vara skillnad på gängen och deras ledare.
När den nordiska MC-miljön hamnade i krig på 90-talet sköts det pansarskott och människor dog. Men det gick till slut att stifta fred.
Danmark införde lagar mot organiserad brottslighet, men det betydde inte att MC-gängen förlorade sin ställning på narkotikamarknaden och knappast att kriminaliteten i allmänhet avtog. Ändå tycks det råda ett slags ordning i den kriminella världen.
En ordning som måste vara bra för affärerna.
Den ordningen finns inte i Sverige idag. Jag vill inte att Hells Angels ska ta över knarkhandeln i Sverige, men jag kan inte fatta varför ledarna för gängen inte ser till att sätta stopp för kaoset.