Nu blir det strid om alliansfriheten

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det sägs ibland att utrikespolitiken inte har förändrats sedan maktskiftet. Tisdagens regeringsförklaring borde göra sådana kommentarer mer sällsynta.

En svensk statsminister beskrev säkerhetspolitiken utan att nämna den militära alliansfriheten. Jag överlämnar åt historikerna att räkna ut hur många år det är sedan något sådant skett.

Politiskt är det förstås inte en slump. Omformuleringen ser påfallande genomtänkt ut. Meningen om alliansfriheten försvann, en bisats om ”aktiv utrikespolitik” lades till. Ungefär den linje moderaterna hade i förhandlingarna om den säkerhetspolitiska doktrinen 2002.

Bombliberalerna i folkpartiet måste jubla. ”Dörren mot Nato har öppnats på glänt”, skriver Expressens ledarsida.

Maud Olofsson tar ännu ett steg i centerpartiets ”Extreme makeover”.

Fredrik Reinfeldt försökte spela ned förändringen och säga att det inte blir något Natomedlemskap utan socialdemokraterna. Han vill förstås inte ha en öppen strid om säkerhetspolitiken, eftersom alliansfriheten har ett starkt folkligt stöd.

Den nya linjen kommer ändå att noteras i ambassadörernas rapporter hem till andra länder. Kanske nämner de också hur regeringen varit beredd att delta i Natos insatser i Medelhavet, under det som kallas artikel 5 och som handlar just om ömsesidiga försvarsgarantier. Eller hur Reinfeldt försöker smuggla in Sverige i Natos snabbinsatsstyrkor.

Mona Sahlin krävde redan före regeringsförklaringen överläggningar om säkerhetspolitiken. Reinfeldt bryter mot en lång tradition av breda uppgörelser. Han försvårar samtal om fredsbevarande insatser, som att skicka den dåligt utrustade nordiska stridsgruppen till öknen i Tchad. Frågan är också hur länge de socialdemokratiska riksdagsledamöterna ställer upp på den militära insatsen i Afghanistan, när regeringen struntar i deras kritik av USA-befälhavarna.

Skillnaderna är stora även i andra delar av utrikespolitiken.

Statsministern nämnde inte kriget i Irak. Kan det möjligen bero på att Carl Bildt var med i en av de grupper som ville ha krig? Eller på Jan Björklunds vilja att Sverige skulle skicka militär?

Sveriges röst hörs inte längre i kritiken av stormakterna. Regeringen tassar försiktigt när Kreml tystar sina kritiker.

Ordet nedrustning saknades i tisdags. Ett av George Bushs första beslut som president var att bygga det nationella missilförsvaret. Anna Lindh var en av de hårdaste kritikerna.

Nu ska Europa in i systemet. En rad politiker, till och med den försiktige Javier Solana, är bekymrade. Carl Bildt nöjer sig med att säga att missilbaserna i Polen är en fråga för Nato, inte för EU.

Devisen ”smalare men vassare” får sin uttolkning i regeringsförklaringen. Sveriges arbete i EU handlar om inre marknad, inte om jämställdhet eller konsumentpolitik.

Utrikespolitiken borde bli en av de stora politiska striderna framöver. Fredrik Reinfeldt har skjutit startskottet. Nu är det dags för Mona Sahlin att vässa oppositionspolitiken.