Borgerlighetens nya kulturkamp
Från social omtanke till kontroll och segregering
18 november 2007. Jag kliver ur den danska valrörelsen och öppnar Dagens Nyheter. ”Mittfältets segerherre”, så presenteras statsminister Anders Fogh Rasmussen. Han har fått mandat ”för en fortsatt borgerlig politik”.
Den sortens påståenden väcker frågor. Var det verkligen mittfältet som segrade i Danmark? Menar den ledande liberala tidningen i Sverige att Danmark för en borgerlig politik? Har högerpopulismen, den kämpande främlingsfientligheten och den kulturella inskränktheten placerats på mittfältet och blivit en naturlig del av ”borgerligheten”?
Är Pia Kjaersgaard en inkarnation av det borgerliga?
Vi skulle därmed vara på väg mot en ny borgerlighet, skild från den som sett sig som kulturbärare, som tolerant, helt enkelt som samhällets sammanhållande kraft.
Den danska borgerligheten är som så mycket annat, mer komplicerad än den svenska. En radikal filial, radikale venstre, har kämpat för upplysning, mot kyrka och kungahus. Senare för det globala och moderna mot småborgerligt inskränkt nationalism och moralism.
En annan ideologisk falang av den välmående medelklassen, känns igen från tv-serier eller filmer. Den stenhårde, auktoritäre radiofabrikören i ”Krönikan” eller den fryntligt förtryckande direktören i Lars Vinterbergs film ”Festen”.
Den kulturradikala borgerligheten flämtar alltmer desperat efter hälsosam luft. Radiofabrikören däremot lever flott. Han har bytt bransch men röstar tveklöst på högerregeringen och skulle hålla med Anders Fogh Rasmussens uttalande: ”Vi är involverade i en kulturkamp och utfallet av den avgör Danmarks framtid.” Motståndare är bland annat muslimerna, enligt statsministern ledda av ”medeltida mullor, i mörkrets tjänst”. Annars överlämnar Fogh det slagfältet till Pia Kjaersgaard. Han kämpar främst mot flumpedagoger, kulturens smakdomare, ekologins och de nya sociala rörelsernas aktivister.
Fogh låter som en något mäktigare borgerlig politiker, Nicolas Sarkozy, som lovar ”likvidera idéerna från 1968”. Båda är besatta av att bevara ”den nationella identiteten”, ett djupt problematiskt och svårt historiskt belastat begrepp.
Den framgångsrika europeiska borgerligheten tycks på en gång aggressiv och revanschistisk. Eva Kjer Hansen, minister hos Fogh Rasmussen, formulerar ideologin: ”Vi står mitt i en uppgörelse med socialdemokratins jämlikhetsmakeri. Det är slut på det nu. Ojämlikheten finns och den bör gärna växa, för det skapar dynamik i samhället.” Maud Olofsson ekar budskapen: Det måste bli slut på sossefieringen och de rika bör bli rikare.
Man anar en sorts klasskamp bakom arrogansen.
Anders Borg bjuder en stunds besinning. I ett smickrande helsidesporträtt i Le Monde (15.11) säger han: ”Jag är för den frihet som förutsätter att människor har resurser och möjligheter att skapa sina liv.”
Så synd att hans regering ofta bryter mot den idén.
Borgs retorik påminner om den socialliberalism som en gång hade fäste i den bildade borgerligheten, främst inom folkpartiet. Den gamle partiledaren Gunnar Helén kunde på en gång försvara välfärden, argumentera för en demokratisk skola, öppen för alla, och sjunga Fridas visor. Han bar med sig, en för all del glesnande, medelklass som bar de nyutkomna romanerna under armen och utan protester eller fiffel öppnade plånboken både för staten och för socialt behövande.
I dag representeras borgerligheten av en kulturellt ointresserad statsminister och en folkpartiledare, för närvarande ihågkommen snarare för sina könsord än sina diktuppläsningar.
Det sociala perspektivet hos den regerande center-högern har ersatts av en snäv ekonomisk nyttomoral. Den sociala omtanken, en gång färgad av välgörenhetsideologi, har bytts ut mot övervakande kontroll, rumslig segregering och disciplinering av dem som inte svarar mot normerna.
Läroverksläraren har som förebild bytt plats med entreprenören. Nödvändig, men mer upptagen av egennyttan än av sociala och kulturella värden.
Denna nya borgerlighet räknar Pia Kjaersgaard som en i familjen. Hon finns med i det segerrika mittfältet, beredd att fortsätta den nya kulturkampen.