Elitfeminism är Sveriges sämsta gren
23 NOVEMBER 2014. Feminism
Du kan inte bli vad du inte kan se”. Det har blivit mantra för vad som nog ändå måste kallas för en ny feministisk våg i USA. Från popens Taylor Swift till skådespelerskor som Emma Watson.
För att inte tala om Beyoncé.
Alla talar de plötsligt om att de är feminister.
Jämför med hur ikoner från det som brukade kallas för tredje vågens feminism, som Madonna, inte ville associeras till ordet när det begav sig. Skådespelerskan Sarah Jessica Parker som i rollen som Carrie i ”Sex and the city” blev själva symbolen för Manolo Blahnik-feminismen såg sig som ”humanist”.
Inte ”feminist”.
Och var tydlig med detta.
Men tiderna har förändrats. Komikern Amy Poehler har deklarerat att en modern kvinna som inte tror på feminismen är som en person som inte tror på bilar men själv kör en till jobbet varje dag.
Facebookchefen Sheryl Sandberg skrev förra årets bästsäljare ”Lean in” om hur kvinnor ska komma fram i karriären genom att sluta fokusera på att vara omtyckta av alla och i stället på att ta sig fram. Och nu kommer Tara Mohrs ”Playing big” på samma tema: Hur krossar vi det inre glastaket?
Allt psykologiskt bagage som patriarkatet dumpat i våra huvuden.
Genom att enskilda kvinnor lyckas nå ledarskapspositioner i samhället förändras innebörden av att vara kvinna. Utan förebilder har unga kvinnor inget egentligt fritt val.
”Du kan inte bli vad du inte kan se”.
Det är en strategi som av kritikerna kallas ”elitfeminism”. Jämställdhet byggd runt och för samhällets privilegierade. Elitfeminism var också något som svensk jämställdhetspolitik brukade anklagas för. Susanna Popova skrev för tio år sedan boken ”Elitfeministerna” som drev tesen att det fanns ett gap mellan feministerna i etablissemanget och allmänheten.
Och visst går det att hitta sådana värderingsskillnader.
Samtidigt är just ”elitfeminism” Sveriges kanske sämsta gren.
”På världens mest kvinnovänliga arbetsmarknad är cheferna män” skrev magasinet The Economist förra veckan. Tidskriften konstaterade det märkliga i att de skandinaviska länderna toppar nästan alla andra jämställdhetsrankningar men ligger i botten när det gäller kvinnliga chefer.
Den svenske debattören Nima Sanandaji konstaterade förra året i sin bok ”Att spräcka glastaken” att andelen kvinnliga chefer är mycket lägre i Sverige än i omvärlden. Det är Östeuropa och Centraleuropa som leder ligan.
I Litauen och Lettland är nästan hälften av de högre cheferna kvinnor. Tre gånger så mycket som i ”jämställda” Sverige. Enligt Eurostat är andelen kvinnliga chefer i det svenska näringslivet under 16 procent. Jämför det med det europeiska genomsnittet på 25 procent.
För att inte tala om USA:s 38 procent.
Den förre ILO-ekonomen Richard Anker har pekat på att de flesta andra länder med en hög andel kvinnor inom politiken också har en hög andel kvinnor på toppositioner inom näringslivet.
Dock inte Sverige.
Samtidigt är vi antagligen världsbäst på familjepolitik. Ingenstans spenderar staten mer pengar på att hjälpa människor att kombinera familj och barn. Och det är fantastiskt. Men det verkar inte hjälpa kvinnor att nå de högsta positionerna.
En del utländska forskare har pekat ut den generösa svenska föräldraförsäkringen som ett problem. Den amerikanska karriärkvinnan är tillbaka på jobbet efter några veckor.
Den svenska efter ett år.
Kombinationen av en generös försäkring som samtidigt inte är individualiserad blir i praktiken en kvinnofälla.
Vår stora offentliga sektor med dess höga koncentration av kvinnor är antagligen en annan del av förklaringen. Så som den svenska offentliga sektorn ser ut i dag är karriärmöjligheterna små och löneutvecklingsmöjligheterna nästan obefintliga.
Inte heller rör man sig naturligt från en chefsposition inom det offentliga till det privata.
Duktiga kommunchefer plockas sällan upp av näringslivet.
Kulturen inom det svenska näringslivet av att vara en liten klubb byggd runt ett litet antal män som var och en sitter på många stolar var spelar säkert också in.
Men inget av detta är emellertid förklaring nog. För hur kan det komma sig att Sverige misslyckas med att hjälpa fram kvinnor inte bara till toppositioner utan även vanliga chefspositioner?
Hur kan andra länder vara så oerhört mycket bättre? Som bland andra Nima Sanandaji pekat på lönar sig högre utbildning i princip inte för svenska kvinnor.
Att kvinnor är bättre utbildade än män betyder inte att de kommer tjäna mer pengar.
Och är det då så konstigt att ett parti som Feministiskt initiativ uppstår?
Finns ändå inte svaret på gåtan hur ett feministiskt parti blev till i ett av världens mest jämställda länder just här?
I att den grupp som röstar på Fi är den grupp som tjänat förhållandevis minst på den svenska jämställdhetspolitiken?
Den typiska Fi-väljaren är den högutbildade kvinnan. Det är rimligen samma grupp som dunkar huvudet i det låga svenska glastaket. Samma grupp som på något märkligt sätt har hamnat i kläm i det som varit det svenska jämställdhetsprojektet.
Är det då konstigt att de känner frustration?
Detta är något att fundera på för de svenska partier som just nu knåpar på sina valanalyser.
Även om elitfeminism bara är en liten del av det feministiska projektet så har den också betydelse.
Ett samhälle utan kvinnor på chefspositioner är ett samhälle som begränsar kvinnor.
Framför allt unga kvinnor.
För du kan inte bli vad du inte kan se.