Helsingfors mellan chans och bakslag
Inget gör sig så bra som en promenad i en sommarstad. Att själv knata runt bland asfalt, sten och betong en het eftermiddag
i juli är förstås inget stort nöje, men att läsa om andra som gör det tilltalar mig stort.
Särskilt varmt om hjärtat ligger mig Johan Klings ”Människor helt utan betydelse” och Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Två män – det skiljer 104 år mellan dem – irrar runt på Stockholms gator och förlorar sig i sina tankar och syner.
Men här är också staden en central karaktär, iskallt betraktande och undflyende. Minutiösa miljöskildringar och missmod, alltså.
Jag kommer att tänka på det där när jag, i Helsingfors akademiska bokhandel på Norra Esplanaden, letar efter en inbunden utgåva av Kjell Westös ”Där vi en gång gått”. Det är en roman från 2006 där den finländska huvudstaden under det förra seklets 40 första år är skådeplats.
Men Helsingfors, en av de städer man helst ska befinna sig i under sommaren, finns förstås i äldre böcker också. När det urbana Helsingfors skrevs fram i litteraturen under 1910-talet så var det en krets av djupt Hjalmar Söderberg-inspirerade författare som höll i pennorna.
I noveller och romaner av Runar Schildt, Ture Janson, Gustav Alm och Henning Söderhjelm irrar människor – eller ja, låt oss säga män – runt på den moderna stadens gator som främlingar. Ett nyfött land, nya ideal, nya tankar och ett politiskt motiverat inbördeskrig, med alla groteskerier man kan tänka sig, som bara väntade på att bryta ut.
I sin skrift ”En ungdomsvän från Sverige: om mottagandet av Hjalmar Söderbergs verk i Finland 1895–1920”, skriver den italienske litteraturvetaren Massimo Ciaravolo att ”storstadens rum blev skådeplats för en dramatisk kamp mellan projekt och livsmöjlighet å ena sidan och splittring och misslyckande å den andra. Och denna kamp ägde rum både på det nationella planet – där projektet gick ut på att skapa ett självständigt Finland med Helsingfors som huvudstad – och i personliga livsöden.”
Efter Storbritanniens utträde ur EU, högerpopulismens europeiska segertåg, polarisering och sönderfall känns det där märkligt aktuellt. Modernitetens ideal förskjuts, självständighet – som väl helt ärligt ska översättas till splittring – är det politiska temat för dagen.
Dagdrivarförfattare kallades den första generationen av finländska modernister. Det är en ganska bra term. Någonstans är det ju just dagdriveri man ska ägna sig åt under sommaren.
Jag tar min Westö-bok, strosar till Esplanadparken och kliver in på restaurang Kappelis bar. En gång var lokalen stamställe för dagdrivarförfattarna, och här kan man verkligen ägna några tankar åt livsmöjlighet och misslyckande.
Ja, nu är det sommar i storstaden.