Påven och Merkel står ännu upprätt

ÄKTA MEDMÄNNISKA När påven besökte Lesbos i februari hade Europa just vänt flyktingarna ryggen.

1 november 2016

Påven

I söndags samlades en liten skara kristna i den utbrända katedralen i Qaraqosh, tre mil sydost om Mosul, för att fira nattvarden tillsammans. Det var första gången på två år – Qaraqosh befriades i förra veckan från IS och runt staden fanns krypskyttar ännu kvar.

– I mitt hjärta var jag hela tiden här, sa ärkebiskop Yohanna Petros Mouche vid Mosuls syrisk-katolska kyrka som var med vid gudstjänsten.

De kristna på Nineveslätten i Irak har lidit fruktansvärt under IS terrorvälde. Och så länge terrorsekten inte är utplånad finns hotet om folkmord mot Iraks minoriteter kvar. 400 mil norrut stod påven i går i Lunds domkyrka och pratade om försoning. Möjligheten till förlåtelse tillhör kristendomens kärnverksamhet, om uttrycket tillåts. Men enkelt är det inte. Hur förlåter man vad de kristna i Irak har utsatts för? Är försoning någonsin möjlig?

Svaret är att det måste vara det – eftersom vi faktiskt inte har något annat val. Den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington lanserade 1992 tesen om ”The Clash of Civilizations”. Hans tanke var att det kalla krigets ideologiska konflikt mellan liberal demokrati och kommunism skulle ersättas av en konfrontation mellan civilisationer, som den kristna världen mot den muslimska. Efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 fick hans tankar ett enormt

genomslag och Bushadministrationen gav sig ut på ett korståg mot extrema jihadister. Ett av problemen med det som kom att kallas ”kriget mot terrorismen” var att

extrema grupper i alla läger stärktes. Den yttersta högern i västvärlden, som Sverigedemokraterna eller Donald Trump, delar på många sätt världsbild med de mest radikala islamisterna.

Deras värld är svartvit, kampen står mellan ont och gott och muslimer och kristna kan inte leva tillsammans. Även i det lilla, i vårt inrikespolitiska samtal, ser vi samma tendenser.

– Vi lever i en tid när marginalerna marginaliserar mitten, säger Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan.

Det intressanta med påven är att han så tydligt tar avstånd från den yttersta högerns världsbild. Samtidigt som EU, med undantag av Tyskland, sjunkit allt djupare ner i nationalism och stängda gränser har han klivit fram som en av ledarna för ett annat Europa och en annan värld. När påven besökte den grekiska ön Lesbos i april hade Europa just vänt flyktingarna ryggen. Han svarade med att själv ta med sig flera familjer till Rom. En av dem var Nour Issa från Syrien.

– I mina ögon är påven en äkta medmänniska. Han har gjort något för mig som ingen muslim har gjort för oss, sa hon i SVT nyligen.

Självklart finns starka motkrafter när kyrkan så tydligt går på tvärs mot en växande europeisk flyktingfientlighet. Men med Europas mörka historia i minnet, vad är alternativet? Vi har sett samma sak i Sverige när högerkristna genom kampanjen ”Mitt kors” försökte använda de kristna i Mellanöstern som slagträ mot kyrkans dialog med muslimska grupper. Som när extremhögern försöker göra svenska flaggan till sin.

Men varken korset eller flaggan behöver vara exkluderande, tvärtom. De kan i stället öppna för dialog och förståelse – och till att hitta ett nytt ”vi”. När påven besöker Lund handlar det om att försona katoliker och lutheraner efter 500 år av konflikter. Det är ett i sanning historiskt möte. Men från vänsterperspektiv känns det lite märkligt att behöva erkänna att de två ledare som tydligast slagit vakt om Europas humanistiska arv i flyktingfrågan är Tysklands kristdemokratiske förbundskansler Angela Merkel – och påven.