Skälen till kriserna är inte nya
1 november 2015
Flyktingkrisen
Vi diskuterar ofta flyktingkrisen som vore den svensk. Som om den politiska polarisering, de parlamentariska spänningarna och våra ledares rätt oundvikliga yrvakenhet var något som sträckte sig från Trelleborg till Treriksröset. Så är det naturligtvis inte. I Sverige har flyktingkrisen de senaste månaderna gått in i, och förstärkt, snart varenda existerande politisk konflikt. Kommunpolitiker mot rikspolitiker, gammelmoderater mot nymoderater, idealistvänster mot kanslihussossar, konservativa mot liberaler, för att inte tala om Jan Guillou mot Karl Ove Knausgård.
Men flyktingkrisen har förstärkt redan existerande politiska konflikter i nästan samtliga europeiska länder.
Oavsett om dessa är berörda av flyktingkrisen. Eller mer låtsas vara det. Det har länge funnits nationalister i Öst- och Centraleuropa. De har aldrig accepterat det postkommunistiska samhällskontraktet. Nationell stolthet och att diskutera vem som led mest under andra världskriget har för dem alltid varit viktigare än det där med liberal demokrati. Nu har dessa partier, som vi kunde se i det polska valet förra veckan, börjat använda flyktingkrisen för att piska upp stämningarna. Trots att Polen tar emot ytterst få flyktingar. Det spelar ingen roll. För det handlar i grunden om något annat.
Inte heller i Västeuropa är mycket nytt under solen. Det berömda brittiska EU-motståndet har länge varit rotat i en känsla av att få sin ö översvämmad av europeiska arbetskraftsinvandrare. Röstar britterna ja till utträde ur EU i den kommande folkomröstningen kommer det i hög grad ha att göra med att de uppfattar flyktingkrisen som ytterligare ett bevis för att EU-medlemskap och hög invandring hänger ihop.
Att Storbritannien som inte är med i Schengen knappt påverkas av flyktingsituationen i exempelvis Tyskland spelar ingen större roll.
På samma sätt har Frankrike länge diskuterat sitt eget förhållande till mångkultur. Marine Le Pen och Front National vinner i dag röster på att kritisera flyktingar men konflikten är återigen gammal.
Det är den även i Tyskland. Där innebar murens fall aldrig att öst och väst slutade att existera. Kulturellt och ekonomiskt är Tyskland fortfarande
delat, så även i relation till dagens situation. Motståndet mot att ta emot flyende är som starkast i landets östra delar, platser dit få flyktingar kommer, men där arbetslösheten länge har varit hög. Vad som däremot är nytt i Tyskland är Angela Merkels personliga opinionskris. Sådana har hon inte haft många av. Under helgen har det hållits dramatiska krismöten i Berlin. Vicekansler Horst Seehofer, ledare för bayerska CSU, har ställt ultimatum: begränsas inte flyktingströmmen in i Tyskland kommer han, ja, vad kommer han egentligen att göra? Få sitt parti att hoppa av regeringen?
Organisera ett kuppförsök mot Merkel? Sätta kniven i ryggen på den oövervinnerliga tyska kanslern? Kommer Merkel till slut, likt Margaret Thatcher, besegras av rivaler inifrån sin egen rörelse? För att jämföra en dominerande europeisk ledare med en annan.
Och faller Angela Merkel, faller då inte i någon mening också hela EU:s strategi? Det är Merkel som har definierat det europeiska svaret på flyktingkrisen. Merkel som i hög grad har upprätthållit den europeiska anständigheten. Och framför allt är det Merkel som alla har sneglat mot under rådsmötena:
vilken koalition av EU-ledare har hon lyckats sy ihop under kaffepausen? Som man säger: EU har två huvudstäder, Berlin och Frankfurt. Ett maktskifte inom de tyska kristdemokraterna påverkar oss alla. Särskilt just nu.
Men Angela Merkel sitter säkrare än vad man har kunnat få intryck av den senaste veckan. Även nere på nuvarande opinionssiffror skulle hon utan större problem gå segrande ur ett nationellt val. Inom de tyska socialdemokraterna hör man till och med röster för att partiet inte ens ska ställa upp med någon egen kanslerkandidat. Vad är liksom poängen? Merkel vinner ju ändå. Och Horst Seehofer från Bayern får säkert någon form av ”garantier” på krismötet i dag. Snabbare hantering av asylsökande och löften om att snabbt skicka tillbaka dem som inte uppfyller kriterierna. Det är ungefär vad han kommer att få åka hem med, enligt uppgifter. Och Europa kommer fortsätta försöka hantera den rådande situationen så gott det går. Många talar om Angela Merkels idealism, hur hon öppnade Tysklands gränser och förändrade bilden av sitt land kanske för alltid. Men vad skulle denna mycket pragmatiska kvinna egentligen ha gjort? Hundratusentals flyktingar strömmade genom Balkan, skulle Tyskland ha byggt stängsel? Positionerat ut soldater? Skickat tillbaka människor till Mellanöstern i förseglade tågvagnar? Nej, Tyskland kan inte göra något av detta. Och skälen till detta är som så mycket annat i denna kris: mycket, mycket gamla.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.