Klassklyftor - inte invandrarnas fel
Högern gråter krokodiltårar om barnfattigdomen
Inga barn behöver gå fattiga i Sverige. Enligt professor Tapio Salonen är kostnaden 15 miljarder kronor för att sätta stopp för barnfattigdomen. Mycket pengar, absolut. Men samtidigt väldigt lite.
För allt är relativt och allt beror på vad man vill prioritera. I höstas sänkte regeringen skatten med 30 miljarder kronor, varav 20 miljarder för bolag och företag. Och varje år betalas drygt fem skattemiljarder ut i stöd till rika i form av rutbidrag och ytterligare elva miljarder till rotavdrag.
Så visst har vi råd. Alla argument som hävdar motsatsen är bara undanflykter.
I förra veckan kom SCB med chockerande siffror om barnfattigdomen i Sverige. Inte sedan mätningarnas början på 70-talet har så många barn i Sverige levt med en så låg ekonomisk standard.
En som också blev upprörd var den tidigare politiska chefredaktören på Bulletin, Alice Teodorescu Måwe, numera krönikör på Expressen. Dessvärre var slutsatsen av hennes analys densamma som många av högerns tänkare numera drar i nästan alla frågor. Att allt som är dåligt kan kopplas till invandringen. Att lösningen handlar om att den måste minska eller upphöra.
Vid en snabb läsning av SCB:s siffror kan det verka finnas en logik här. För medan 16 procent av svenskfödda barn lever i barnfattigdom är andelen hela 54 procent bland utrikesfödda.
Men tittar man närmare på dokumentationen av svensk barnfattigdom är det inte så enkelt. Rädda Barnen har i drygt 15 år tagit fram rapporter om ekonomisk utsatthet bland barn. Under hela 2000-talet har barn med utländsk bakgrund men även barn till ensamstående föräldrar varit överrepresenterade. Fattigdom går i arv och klasstillhörighet hänger ihop med ekonomisk utsatthet.
Främst handlar det om växande klyftor, om resultatet av en ojämlikhetspolitik som pågått ett tag nu.
Visst gör Alice Teodorescu Måwe rätt i att uppröras över SCB:s statistik. Och visst bör den kopplas till ett underkännande av svensk integration. Men efter det går våra analyser tvärt isär.
Att vi hamnat där vi är i dag beror varken på bristande resurser eller på invandrarna själva. Det handlar om högst medvetna val från en höger som under årtionden försvårat svensk integration. En höger som helst av allt vill fortsätta sänka de fattiga föräldrarnas löner.
För tänk om man hade velat motverka barnfattigdomen. Om de mest effektiva sätten hade utforskats. Om det hade funnits trygghet och skäliga inkomster för föräldrarna. Om det hade funnits bra bostäder till rimliga kostnader.
Och tänk om samma höger hade sett på de här barnen som medborgare värda att satsa på i stället för att strunta i dem.
Tänk hur annorlunda det hade kunnat vara. Hur annorlunda det fortfarande kan bli.