Magdalena Andersson måste ta stafettpinnen
Noll procents ränta. Det går inte att ta miste på symboliken i dagens besked från Stefan Ingves och hans riksbanksdirektörer.
Lite som när Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent och förklarade att bara himlen satte gränser. Fast tvärt om.
Ändå är dagens besked i stort sett just det många experter förutspått och egentligen bara vad vi borde kunna ha vänta oss. Riksbanken har en central uppgift i den ekonomiska ordningen, och det är att hålla inflationen på en lagom nivå. För att ekonomin ska fungera och arbetsmarknaden utvecklas behöver priserna stiga, men inte för mycket.
Två procent är lagom, har den svenska riksdagen bestämt.
Så hög var det länge sedan inflationen var, och i dag ligger priserna i princip stilla.
Struntat i uppgiften
Det stora problemet är att Riksbankens direktörer har struntat i sin uppgift alldeles för länge. I stället för att försöka smörja ekonomin och underlätta företagens investeringar har direktionen oroligt sneglat på bostadsmarknaden och hållit uppe räntorna.
Resultatet är att Sverige har haft högre arbetslöshet och mindre tillväxt än vi skulle ha kunnat ha. Och att exportindustrin har fått kämpa med en onödigt dyr krona.
För det har Riksbanken förstås fått massor av kritik, inte minst från Aftonbladets ledarsida.
Nu gör riksbanksdirektörerna sitt jobb och det är bra.
Problemet är att dagens sänkning knappast kommer att få fart på ekonomin, eller inflationen. Räntorna har varit rekordlåga länge nu, och de punkter som fanns kvar räcker inte för att tillväxten ska ta fart.
Politikernas ansvar
Men med noll procents ränta har Stefan Ingves definitivt överlämnat stafettpinnen till Magdalena Andersson. Nu är det politikens ansvar att lyfta upp tillväxten, och finansministerns besked om att hon inte längre tänker låtsas att överskotten snart ska vara tillbaka är ett tecken på det.
Receptet är egentligen inte konstigt. Vid sidan av restriktioner för att undvika allt mer spekulation på bostadsmarknaden är det framför allt två saker regeringen kan göra.
Den kan föra en fördelningspolitik som ger mer till de som har de lägsta inkomsterna. Det är nämligen det säkraste sättet att dra i gång konsumtion.
Regeringen kan dessutom storsatsa på investeringar i sådant som bygger landet stark på längre sikt. Det saknas inte behov, i järnvägen, på bostadsmarknaden eller i utbildningen.