Även flyktingbarn har rätt till bra skola
Viktor Rydbergs högstadieskolor tillhör Stockholms absolut mest populära. De drivs i stiftelseform och ligger
i välbärgade Djursholm och i Vasastan. Detta är toppskolor för toppelever som ger toppresultat.
Och hit kommer inga nyanlända flyktingbarn.
I veckan kom statistik från Skolverket som visar att tio procent av landets skolor tar emot hälften av alla nyanlända flyktingbarn. Nästan 1 000 skolor i landet har inte tagit emot ett enda.
Den ojämna fördelningen beror på var barnen hamnar. I Djursholm och Vasastan finns inga flyktingförläggningar eller billiga hyreslägenheter. Det gör det däremot i Norberg och Malmö.
Men det beror också på att Sverige har ett skolsystem som aktivt förstärker segregation i stället för att försöka bryta den.
På Viktor Rydbergs skolor vill de ta emot nyanlända flyktingar. Men de får inte.
– Vårt tillstånd från Skolinspektionen bygger på att vi har intag genom närhets- eller köprincipen. Går vi ifrån den så bryter vi mot lagen, säger Louise Ankarcrona som är ordförande i Stiftelsen Viktor Rydbergs skolor.
Den svenska skolan belönar barnen till medel- och överklassens insiders. De väljer skola direkt på BB eller bor i det dyra område där en bra skola ligger.
Systemet kallas av dess förespråkare för ”fritt skolval”, men det gäller bara den som har ett informationsövertag eller mycket pengar. Annars finns inget fritt alls med systemet.
Det visar exemplet med de nyanlända flyktingbarnen med mycket stor tydlighet. De har ingen chans att få plats på de skolor som har bäst förutsättningar att se till att de får en bra utbildning.
De kommunala grundskolor som tar emot flest nyanlända har betydligt lägre andel behöriga lärare, visade Lärarnas tidning förra veckan.
Det är så det blir.
Dagens regelverk gör att systemets förlorare samlas upp i särskilt utsatta skolor. Där finns barn till föräldrar som inte kan eller vet hur man väljer. Och barn till nyanlända som kommer in i systemet för sent. För hur ska någon som flyr blodbadet i Aleppo veta att den borde ha ställt sig i kön till en friskola för flera år sedan?
Och nej, detta är inte ett problem som går att lösa med mer ”information”. Det finns föräldrar som aldrig kommer att välja.
Det finns i forskningen starka bevis för det som i USA kallas för ”white flight”, det vill säga att välbärgad vit medelklass lämnar en skola om andelen invandrare blir för stor. Det är ett känsligt ämne, och inget som politiker vill tala högt om. I stället lindas försvaret för det ”fria skolvalet” in i konstlade rättviseargument.
Men det finns inget som säger att lång kötid är mer rättvist än exempelvis lottning, som är en metod som används av flera andra länder. Det finns också en uppsjö av andra urvalssystem man skulle kunna använda.
Varken barn i Djursholm eller Norberg kan förväntas avsegregera sig själva. För att bryta utvecklingen krävs politiska beslut.
I januari presenterades utredningen ”Plats för nyanlända i fler skolor”. Den föreslog att friskolor ska kunna frångå sina antagningsprinciper för att ta emot nyanlända. Utredaren tänkte sig att friskolor skulle kunna göra en särskild kvot på max fem procent av elevunderlaget.
Utredningen föreslår också att kommunala skolor ska kunna frångå närhetsprincipen om det kommer väldigt många nyanlända.
Förslagen är fullt rimliga om än allt för svaga. För varför ska det vara friskolorna själva och inte kommunen som bestämmer om de ska ta emot nyanlända elever? Friskolorna är finansierade av skattepengar. Det är principiellt orimligt att de själva väljer vilket samhällsansvar de känner för att ta.
Utredningens förslag var tänkta att genomföras den 1 juli i år. Men månaderna går, ungarna trillar ut i sina allt mer segregerade skolor och ännu har inget hänt.
Svenska politiker säger gärna att det är viktigt med likvärdighet och att
skolan är en plats där barn från olika bakgrund ska mötas.
Så varför är det så svårt att göra det som alla begriper behövs, nämligen att ändra reglerna så att nyanlända barn sprids ut?
Vad alla vet men ingen vill säga högt är att både socialdemokraterna och de borgerliga partierna är rädda för sina välbärgade väljare vars barns skolor nu kan tvingas ta emot flyktingar. Och att denna rädsla står i vägen för det som behöver göras.
Det hela borde egentligen inte vara så svårt. Om alla skolor hjälper till är utmaningen för var och en av dem inte så stor. Inte ens medelklassen skulle behöva oroa sig.
Utredningen som nu ligger på regeringens bord är ett första steg. Men Sverige behöver mer: ett nationellt handslag mellan regeringen, kommunerna och friskolorna att från och med i höst börja fördela barn till nyanlända någorlunda jämnt i skolorna.
Om det inte fungerar krävs tuffare och tvingande lagstiftning.
Vad som krävs nu är inte fina ord om sammanhållning utan politiska beslut som faktiskt bygger den.
Och ett system där barnen med de tuffaste förutsättningarna inte längre offras av duckande makthavare.