Klimatmötet handlar också om säkerhet
22 NOVEMBER 2015. Klimatmötet
Rädsla sägs göra vissa saker med ett samhälle och med samhällsdebatten. Precis som en rädd människokropp bit för bit börjar stänga ner de funktioner den inte behöver för sin omedelbara överlevnad (som matsmältningssystemet) och skärper de som är nödvändiga (såsom synen), försvinner fokus från allt utom den mest akuta faran.
Statsministern på tv som talar om höjd terrorvarning.
Pulsen ökar, blodet flödar till musklerna och hjärnan går över nästan helt till det som är nuet.
Ett land i terrorskräck kommer att börja stänga ner sitt fokus. Allt som inte är relaterat till den omedelbara utmaningen att hålla medborgarna säkra kommer att försvinna från den politiska agendan.
Det är lätt att tro att detta är en naturlag. Det är därför som det är så oerhört enkelt att göra analysen att FN:s viktiga klimatkonferens som börjar i Paris om en dryg vecka kommer att bli marginaliserad. Att det som skulle ha blivit en historisk samling för världen och årets politiska händelse nu mest kommer bli en stressad sidoshow.
Vem bryr sig om vädret, när vi alla kan sprängas i luften!
Detta är den slöaste politiska analysen tillgänglig och på många sätt dessutom den logiska slutsatsen.
Jag tror ändå att den är fel.
Jag tror rent av att det kan bli tvärtom.
För det första: Terrorn har gjort det än viktigare för världens ledare att visa att de kan sluta ett klimatavtal som faktiskt gör skillnad. När odemokratiska krafter hotar måste det globala samfundet visa att det både kan komma samman och att det kan leverera.
Det vet både förhandlare och politiker.
För det andra: Sympatin för värdlandet Frankrike är efter den fruktansvärda terrorn av naturliga skäl hög. Det kommer att spela roll. De olika ländernas representanter på plats kommer att göra sitt yttersta för att samarbeta med Frankrike. Det kommer därför att bli mindre uppvisande av skrikigt nationellt egenintresse och större ansträngningar till solidaritet.
För det tredje: Amerikanska militärer har länge talat om klimatförändringarna som en hotmultiplikator.
I regioner där det redan finns ett terrorhot kan klimatförändringarna göra situationen mer akut. När hus, land och infrastruktur förstörs blir vatten och mat svårare att få tag på. Detta leder till ökade sociala och politiska spänningar vilka i sin tur kan göra ett terrorhot svårare att hantera.
Vill man ta terrorhotet på allvar bör man alltså även ta klimathotet på allvar.
För det fjärde: Både Barack Obama och Hillary Clinton har av politiska skäl länge velat knyta klimatfrågan (som är mycket kontroversiell i USA) till ett hot som amerikanerna tar på större allvar (som terrorismen). Även om detta kan vara riskabelt – den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders hånades när han försökte – lär vi nog få höra sådan retorik från Barack Obama i Paris. Just för att Paris, i ljuset av vad som har hänt, blir den perfekta politiska scenen för denna typ av analys.
För det femte: Klimatförändringarna har stor påverkan på flyktingkrisen. De två största grupperna som kommer till Europa i dag är syrier och afghaner. Flyktingar från norra Afrika och Sahel-regionen, söder om Sahara, ligger dock inte långt efter. Här orsakar klimatförändringarna dåliga skördar, sjuka djur och lokala konflikter om resurser. Invånarna flyr norrut. Libyens kollaps har sedan gjort att de nu kan smugglas över Medelhavet. Eftersom flyktingkrisen är den största politiska frågan i EU i dag ökar pressen även gällande klimatet.
För det sjätte: Det har blivit mer allmänt känt att den extrema torka som drabbade Syrien mellan 2006 och 2011 hjälpte till att destabilisera landet. Det extrema vädret ledde till ökad fattigdom samt att miljoner människor flyttade från landsbygd in till städer. Den sociala oro detta skapade bidrog till att inbördeskriget blev vad det blev.
Klimatet är med andra ord också en fråga om säkerhet.
För det sjunde: Ja, den mediala bevakningen av FN:s klimatkonferens riskerar att bli mindre på grund av terrorn. Men det behöver inte vara något dåligt. Det enormt högtravande mediala tonläget inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009, där världens ledare uppmanades rädda planeten i någon form av nu eller aldrig, hjälpte uppenbarligen inte. Det mötet slutade i besvikelse. Denna gång har förberedelserna varit bättre. Dokumenten är i princip klara och förhandlingarna kommer att kretsa kring att överbrygga betydligt mindre meningsskiljaktigheter.
I slutändan är det vad mötet enas om som spelar roll, inte hur många spaltmeter det genererar.
När en mänsklig kropp är rädd kommer vår förmåga till mer långsiktigt rationellt tänkande att kortslutas. Hjärnan ställer om till att reagera snabbt och effektivt i stället.
Detta gör att vi överlever.
Politik fungerar emellertid inte så. Inte när den tja, fungerar.
Fungerande politik är nämligen alltid ett resultat av att olika människor och intressen kommer samman för att lösa ett gemensamt problem.
Då klarar vi människor av att göra både och: både reagera snabbt och få strategier på plats för att förebygga framtida problem.
Det historiska klimattoppmötet i terrorns Paris kan bli ett gott exempel på detta.
Det finns all anledning att vara hoppfull.