Regeringen ska kunna granskas

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

När Johan Hirschfeldt för snart ett och ett halvt år sedan presenterade det som skulle ha varit Katastrofkommissionens slutrapport fanns en övergripande slutsats.

Sverige saknade en tillräcklig krisberedskap när den enorma tsunamivågen slog in över Syd- och Östasiens stränder på natten till den 26 december 2004. Det gällde inte minst regeringskansliet, och ansvaret vilade ytterst på landets statsminister.

Den slutsatsen står sig också sedan Hirschfeldt i?går presenterade det arbete som gjorts sedan kommissionen i våras återinkallades.

Granskat databanden

Kommissionen har framför allt granskat innehållet på de databand som visade sig finnas i regeringskansliet och som innehåller säkerhetskopior av datatrafik de aktuella dagarna. Med det nya materialet har kommissionens ledamöter kunnat värdera både den beskrivning av händelserna som tidigare givits och de slutsatser som drogs för ett och ett halvt år sedan.

I stort påverkas inte bilden av vad som hände i regeringskansliet av uppgifterna på databanden. Det skriver kommissionen.

Utrikesdepartementet hade det övergripande ansvaret. Information om situationens allvar hade svårt att tränga fram och förmågan att snabbt fatta de rätta besluten saknades.

Förändrats på en punkt

På en punkt har dock bilden av vad som hände förändrats sedan kommissionen lämnade sin senaste rapport. Statsrådsberedningen?–?i praktiken statssekreterare Lars Danielsson?–?var betydligt mindre aktiv än den framstod i december 2005. Och om Danielsson saknade viktig information kunde den inte heller förmedlas till statsministern.

En slutsats var och en som följt den fortsatta debatten sedan länge dragit.

Gårdagens rapport kommer att användas som argument för resurser till statsrådsberedningen i den nya krisorganisation som nu skapas i regeringskansliet. Sverige har fortfarande inte en tillräcklig krisberedskap.

Den tyngsta kritiken i gårdagens rapport rör dock bara indirekt hanteringen av tsunamin eller beredskapen inför kriser. Kritiken handlar nämligen om möjligheterna till granskning av regeringsmakten.

Kommissionen konstaterar att både den och riksdagens konstitutionsutskott fått felaktig information, om arbetet i regeringskansliet och om den information som funnits tillgänglig.

Kommissionen avvisar samtidigt tanken på en politisk mörkläggning.

Tveksam relevans

Det kan diskuteras om de frågor som ställts under processen alltid varit relevanta, och vilken information som verkligen bidragit till förståelsen av bristerna i krishanteringen. Granskningen har stundtals antagit formen av en ovärdig ståndrätt.

Dessa frågor förminskar inte huvudpoängen.

Att granskningsorgan, som konstitutionsutskottet och Medborgarkommissionen, får korrekta uppgifter är ett grundläggande demokratiskt krav.

Förhoppningsvis blir det en insikt som står kvar när erfarenheterna från katastrofen för två och ett halvt år sedan kan summeras.

IP