Dags att prata själssäkerhet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag vill inte dö, jag vill inte dö och kan inte leva ... Det är sent på jorden”, skrev poeten Gunnar Ekelöf.

Han skulle ha blivit 100 år i år.

Jag kommer att tänka på Ekelöfs mörka men underbara dikter när jag läser inbjudan till en konferens: Att stödja medborgaren när livet mist sin mening.

I dag uppmärksammas världshälsodagen för suicidprevention. På ABF samlas forskare och allmänhet till diskussion och kunskapsinhämtning. Runtom i kyrkorna, bland annat i Göteborgs domkyrka, samtalar erfarna själavårdare och psykiatriker om den svåra frågan självmord.

Den har länge varit tabubelagd, men på senare år har människors psykiska ohälsa börjat ses inte bara som ett privat problem eller ett medicinskt utan också som ett samhälleligt problem.

Varje år tar ungefär 1?500 personer sina liv i Sverige. Omkring 7?500 vårdas för självmordsförsök. Mörkertalet är förstås stort. Många når aldrig en vårdinstitution.

Generellt har antalet självmord minskat på senare år men inte bland de unga. De unga kvinnorna tycks må sämst i dagens samhälle.

I trafiken omkommer mellan 400 och 500 personer varje år. Beslutsfattare har ägnat mycket tid åt att förbättra vägsäkerheten och har formulerat så kallade nollvisioner. Det är bra. Men kanske är det dags att diskutera ”själssäkerheten”?

Självmord drabbar inte bara den som tar sitt liv utan orsakar också ett stort lidande för anhöriga, vänner, arbetsplatsgemenskaper med flera. Enligt forskare kostar självmorden och självmordsförsöken samhället flera miljarder kronor varje år. Bortom räknenissarnas bedömningar bör vi väl också ställa oss frågan om hur vi kan skapa ett samhälle där de psykiskt sköra förmår leva vidare? I ett modernt välfärdsland måste också de trasiga själarna få plats.

Den politiska energin borde nu riktas mot hur vi kan förebygga självmord. Det går nämligen. Den samlade medicinska bedömningen säger att förebyggande arbete hjälper. Många människors liv kan räddas genom större medvetenhet och kunskap hos medborgare och samhällsaktörer.

Också frivilligrörelsernas engagemang har stor betydelse. Jag läser i Kyrkans Tidning om Skolkyrkan i Göteborg där församlingspedagogen möter många ungdomar som mår dåligt.

”I hurt myself today, to see if I still feel. I focus on the pain, the only thing that’s real”, sjunger Johnny Cash. Hans textrad fungerar nästan som en bibelvers för de unga, berättar Linda Nelson, församlingspedagog i Björlanda i Göteborg.

Det kan vara tungt att möta självdestruktiviteten och hopplösheten. Skolkyrkan har därför startat kurser i suicidprevention för skolans och kyrkans personal.

Det är ett bra exempel på när Folkrörelsesverige och Institutionssverige möts i en strävan att göra samhället lite bättre och mer människovänligt.

Major Björklund som nu valts till ny folkpartiledare kunde kanske som skolminister ägna sig åt frågan om hur skolan kan hjälpa sköra ungdomar, inte bara straffa ut dem. Ordning och reda, visst, men om det är kaos i själen?

Använd besparingarna på det militära försvaret till att rusta upp välfärden, framför allt psykvården. Så kan vi verkligen skydda liv.