Välfärden ska inte bli en vinstmaskin
Ett ständigt stigande behov och en absolut säker finansiering. Vinster på mellan sju och tio procent, år efter år, oavsett konjunkturer, finanskriser eller miljökatastrofer.
Det låter som en dröm för den som vill placera sina pengar, och det är det.
Det är inte konstigt att stora, internationella riskkapitalbolag just nu köper upp privatiserade delar av den svenska välfärden.
Vården, skolan och omsorgen kostar varje år 550 miljarder. Elva procent, drygt 60 miljarder, går till privata vårdcentraler, friskolor och andra företag i välfärdsbranschen. Enligt en granskning Svenska Dagbladet publicerade i går tar stora riskkapitalbolag hand om hälften, och det är en andel som växer snabbt.
Vinsten, bara för riskkapitalisterna, är varje år knappt tre miljarder. Skattepengar som hamnar i bolagens bokslut.
Det fanns en tid när privatiseringen av offentlig service gärna beskrevs som en uppgörelse med storskalighet och ineffektivitet. Ett svar på människors vilja till valfrihet och närhet, och på personalens önskan om kortare beslutsvägar och eget ansvar.
Ibland är det säkert precis det som blivit resultatet. Men väldigt ofta har också privatiseringar inneburit mindre öppenhet, ökade kostnader och sämre resultat.
Sambandet mellan uppsplittring och privatiseringar av skolan och de fallande studieresultaten är ett exempel. Det är bra att riksdagen nu tvingar regeringen att utreda saken.
Och riskkapitalisterna är knappast nöjda med dagens vinster. ”Blygsamma marginaler”, säger vårdföretaget Aleris chef Stanley Brodén till Svenska Dagbladet och beklagar sig över de låga priserna på till exempel operationer av ögon och höftleder.
Det är våra skattepengar, och vår välfärd, han talar om.