Övergången börjar när Mubarak avgår
”Klyftan mellan demonstranternas beslutsamhet och den politiska rädslan går inte att missa”
Det finns en märklig disharmoni i rapporterna från det folkliga upprorets Egypten.
Å ena sidan demonstranternas obrutna målmedvetenhet och mod. I skuggan av stridsvagnar har de i en vecka trotsat tårgas och polisbrutalitet. Vi ser bilder av medborgare som organiserar sig för att upprätthålla säkerheten och dirigera trafiken.
En barriär av rädsla har brutits igenom och det finns ingen väg tillbaka.
I går samlade den stämningen en enorm folkmassa, kanske två miljoner människor, till Tahrirtorget i en väldig folklig manifestation av beslutsamhet.
Till sist tvingade de diktatorn till ännu en reträtt. I går kväll bekräftade han att han kommer att avgå, till hösten. Frågan är om det räcker.
Å andra sidan har vi sett ledarna för Västeuropas demokratier och USA som försiktigt lotsar sig runt protesterna i Kairo som ett ovälkommet problem. ”Vi får vänta och se”, sa Carl Bildt när EU:s utrikesministrar samlades i måndags. Bildt ville ”överlåta lite åt det egyptiska folket självt”. Som om inte modet i?protesterna vore besked nog från det egyptiska folket.
Catherine Ashton, EU:s ”utrikesminister”, uppmanade Mubarak att ”omedelbart” inleda förhandlingar med oppositionen för att få till stånd en ”ordnad övergång”. Och från Vita huset har det låtit likadant. Ängsligt.
Beordrats uppmana till stöd
Frågan är hur utrikesministrarna tänkt sig denna övergång? Vad händer när människorna lämnar gatorna och säkerhetspolisen får möjlighet att omorganisera sig?
Möjligen formulerade den italienska utrikesministern Franco Frattini ofrivilligt de europeiska ministrarnas problem.
”Vi måste absolut undvika att Suezkanalen stängs”, sa den italienska utrikesministern.
Från Jerusalem har de israeliska diplomaterna beordrats uppmana till stöd för Mubarak. Den israeliska regeringen talar om fred, säkerhet och stabilitet.
De kunde också ha sagt att regimen i?Kairo spelar en nyckelroll i blockaden av Gaza.
Ett hot mot ockupationspolitiken
Så kan också det största folkliga upproret i arabvärlden sedan i vart fall den första palestinska intifadan beskrivas. Som ett hot mot oljetransporter, börskurser och israelisk ockupationspolitik.
Klyftan mellan demonstranternas beslutsamhet i Kairo och den politiska rädslan i regeringskanslier och utrikesdepartement går inte att missa. Den speglas i varje nyhetssändning, världen över.
Naturligtvis går vägen till folkstyre i?Egypten via en ”ordnad övergång”. Men den kan inte börja så länge Mubarak sitter kvar på sin post.
Det är beskedet från Tahrirtorget.