Ylva Johansson blir avtalsrörelsens joker
Ibland önskar vi väl alla att vi skulle få ta dagar i repris. Göra om och göra rätt, helt enkelt. På sätt och vis har fack och arbetsgivare fått just den chansen.
För ett år sedan pågick förberedelserna för avtalsrörelsen för fullt. Det räknades och förhandlades på Östermalm och Södermalm där de stora arbetsgivarorganisationerna sitter, och runt Norra bantorget där facken har sina lokaler. Det räknades förstås också i regeringskvarteren. En avtalsrörelse påverkar hela landets ekonomi. Det blev nya avtal, men vägen dit blev besvärlig. Samordningen i LO sprack, det blev strejk på byggena och när avtalet för industrin skrevs på sträckte det sig bara ett år framåt. Den svenska modellen för lönebildning höll, men det knakade i fogarna.
Nu är det alltså dags för löneförhandlingar igen, och utmaningarna är knappast mindre än för ett år sedan. Inte för LO, som ska försöka återskapa någon slags enighet. Inte för fackföreningsrörelsen i stort och inte för arbetsgivarnas organisationer som sannerligen har sina egna problem.
Ändå är det kanske vare sig fack eller arbetsgivare som avgör om den svenska modellen ska hålla. Som Tommy Öberg, veteran i arbetsmarknadsjournalistiken och återkommande expert i ledarsidans podd ”Lönedags”, påpekar i tidningen Arbetet kommer det stora hotet mot en lönebildning byggd på normer, ansvar och förhandlingar nog från verkligheten. I den verkligheten är det just nu brist på många yrkesgrupper. Lärare och vårdpersonal förstås, det kan vi läsa om varenda dag. Men det är också brist på till exempel byggnadsarbetare, kockar och chaufförer. Brist på arbetskraft leder till högre pris på arbete, alltså högre löner. Arbetsgivare bjuder över varandra för att få den personal de helst vill ha. Så fungerar en marknad.
När borgerliga partier och arbetsgivare skriker om konfliktreglerna skjuter de bredvid. Det är brist på kompetent personal, inte några enstaka strejker som kan skapa problem. Därför blir Ylva Johansson och arbetsmarknadspolitiken ett slags faktor X i löneförhandlingarna. Öberg talar om en joker i avtalsrörelsen. Det gäller också Arbetsförmedlingen som efter kaoset under de borgerliga åren nu prioriterar uppdraget att förmedla de jobb som finns.
Många bristyrken kräver förstås lång utbildning, men det finns också branscher där rätt gymnasieexamen räcker långt. Dessutom pågår ju arbetet med snabbspår för att ta vara på de nyanländas yrkeskunskaper. Det är som vanligt. Arbetsmarknadens parter ansvarar för lönerna, men det är politiken som måste klara av att ordna utbildning, bostäder och infrastruktur.
Det är också en del av den svenska modellen.