Själen försvinner i retoriken

Den som sett en partistämma har på sätt och vis sett dem alla. Upptrissade funktionärer och massor av stämmohandlingar. Dessutom samma uppbåd av journalister och partianknutna bolag och förlag.

Men framför allt finns stämmoombud. Det är de, inte partiledningarna eller journalisterna, som gör en stämma eller kongress.

Under hösten har tre av våra riksdagspartiers hållit kongresser. Moderaterna började i Jönköping.

Stämman skulle anta ett nytt och mycket liberalt program, också i fråga om mångkulturalitet. Invandringen berikar det svenska samhället och de ”nya svenskarna” gör vårt land mer dynamiskt. Det är värt att notera i en tid när högern i våra grannländer kommer till makten på rädslan för allt som är främmande.

Sedan följde folkpartiets landsmöte i Lund. Det blev en rörigare tillställning. Men Leijonborg valdes om och stämman beslutade att homosexuella bör ha rätt att adoptera.

Man vågade till och med sjunga ”We shall overcome”. En sång som av lätt förklarliga skäl varit tabu under många år.

Socialdemokraterna genomförde sin kongress i Västerås. Störst, mest påkostat och mest professionellt, som det anstår ett parti vars självbild gör det oskiljbart från regeringsmakten. Hos socialdemokraterna hade till och med talarstolarna specialbyggts och försetts med lysramp i underkanten. Lite som Star Trek.

Också här antogs ett nytt partiprogram, där individen och hennes fria val obestritt står i centrum.

Den som enbart läser rubrikerna från de tre partistämmorna under hösten skulle förmodligen få bilden att det svenska partilivet är mycket enahanda. Det är i princip samma paroller om individualitet, valfrihet och tolerans oavsett vem man lyssnar på.

Men i kongressalen, i diskussionen och argumenten växer en annan bild fram. Bland gräsrötterna lever hjärtefrågorna vidare.

Hos moderaterna i Jönköping fanns ett sug efter äkta gammaldags konservatism mitt i allt detta hyllande av individen. Det hettade till på allvar när frågan om daltet med brottslingarna kom på bordet. I Lund låg motsättningen mellan frisinnade och marknadsliberala hela tiden under ytan, och lättnaden när Leijonborg valdes kändes i luften.

Hos socialdemokraterna var åsiktspridningen minst lika stor. Trots att programkommissionen backat från sitt ursprungliga alltför liberala förslag fanns en vilja att vrida partiet tillbaka. Det var också bara med knapp nöd som kongressen hindrades från att blomma ut i ett totalt avståndstagande från privata lösningar i den offentliga sektorn.

Det finns spännvidd i det svenska politiska livet, men i partiledningarnas retorik tycks den ofta försvinna.

När allt som når ut till den vanlige väljaren blir strömlinjeformade ordmattor måste partipolitiken framstå som mer själlös än den är.

Följ ämnen i artikeln