Ett kulturarv kastas rakt ned i containern
Émile Zola, Charles Dickens och Jack London. Det hade kunnat vara en lista på de författare som lästes av deltagarna i en studiecirkel kring förra sekelskiftet. Skönlitteraturen stod högt i kurs i de unga folkrörelserna.
I vanliga fall är det fest på Brunnsvik på midsommar. Fiolmusik, folkdräkter och dans kring stången. Vi är trots allt i Dalarna.
Men inte i år.
Midsommarstången står kvar från förra året, eftersom seden är sådan. Men löven är sedan länge vissnade och bruna.
Jag hittar de klassiska böckerna i resterna av det som varit Sveriges största och till för några år sedan också mest välskötta folkhögskolebibliotek. Tillsammans med statliga utredningar och inbundna årgångar av ABF:s tidning Fönstret, Kommunalarbetaren och det avsomnade gruvfackets tidning ligger de klassiska verken nu i en container på väg till destruktion.
Den traditionstyngda skolan är utannonserad till försäljning, och en kulturskatt plundras.
Att de medlemmarna i de tidiga folkrörelserna läste Zola är knappast någon överraskning. Kanske inte Dickens heller. Där kunde de hitta ett socialt patos som gav djup åt de kollektiva slagorden om frihet och rättvisa.
Men Jack London?
Visst, London var socialist, och några av hans verk räknas till socialismens klassiker. Hans böcker brändes, precis som Zolas, av nazisterna.
Men det är knappast kollektiv kamp jag som inte är expert tänker på när jag ser hans namn. Snarare ser jag framför mig en individ – eller kanske en hund – som bryter sig ur konventionen och utvecklar sina sanna möjligheter.
Och frågan är om det inte var just individualismen medlemmarna i de tidiga folkrörelserna hittade hos London. Jag är nämligen övertygad om att det är ett misstag att ställa kollektiv organisering i motsats till starka individer.
Det är precis tvärtom. Sociala rörelser – precis som demokratin – förutsätter människor som fattar sina egna beslut och tar eget ansvar.
Det gällde vid förra sekelskiftet, och det gäller i dag. Kommunals styrelser och förhandlingsdelegationer kan utlysa strejk, men det är den enskilda bussföraren som måste stå upp för sin rätt.
Plötsligt hittar jag en liten skrift av Brunnsviks grundare – Karl-Erik Forsslund – i bråten. Storgårdsblomster, en ung faders dagbok. Det är andra upplagan, tryckt storstrejksåret 1909.
Också Forsslund var socialist, men ännu mer individualist. I den lilla boken skriver han om vardag och framtidsdrömmar.
Jag slår upp kapitlet om juni, där Forsslund beskriver hur den svartvita flugsnapparen följer hans arbete i trädgården.
Jag kan inte låta bli att undra om det är en ättling till den fågeln som nu bor på min tomt.