Politik – när den är som svenskast
Kompromisser och halvmesyrer – ett måste för att ta ett steg framåt
Folk bakom skärmar som kommentarsfältsapplåderar när en terrorist i Trollhättan dödar skolbarn.
”De som varit mörkhyade har attackerats. Han har mött de med ljus hy och de har inte blivit angripna”.
Detta tycker alltså anonyma människor vid tangentbord är bra.
Sedan går de till jobbet.
Kramar sina egna barn.
15 svenska flyktingförläggningar har brunnit. Rasismen i dag är ett samhällsproblem i Sverige. Att Sverigedemokraterna med svans inte är ett parti som andra blir om möjligt ännu tydligare så här i hatets spår. Samtidigt försöker våra övriga sju partier att ta ansvar i flyktingkrisen på sina olika sätt.
Ordet ”kohandel” kommer från 1930-talet. Den socialdemokratiska regeringen under Per-Albin Hansson sluter den 27 maj 1933 en ekonomisk uppgörelse med Bondeförbundet. Socialdemokraterna får stöd för sin aktiva krispolitik mot att man accepterar att vissa nödhjälpsarbeten betalas lägre än på den öppna arbetsmarknaden, samt att priset på margarin höjs.
Resultatet är inte populärt till vänster. Margarinet var en billig vara som arbetarklassen behövde. Ledande socialdemokratiska företrädare hade alldeles nyligen kallat Bondeförbundets idéer för ”ett attentat mot de fattiga folkklassernas försörjning med matfett”.
Och nu accepterade man plötsligt detta.
Björn Elmbrant konstaterar i sin bok ”Innan mörkret faller” att det överlag faktiskt var Socialdemokraterna som fick stå tillbaka mest i uppgörelsen.
Men Per-Albin Hanssons budget gick igenom. En budget som historiskt har fått symbolisera hur Sverige med aktiv politik mot arbetslösheten lyckades stå emot tidens fascistiska strömningar.
Framför allt markerade kohandeln det demokratiska systemets beslutsamhet i en tid av stora hot mot dess själva grundidé.
Fredagens migrationsuppgörelse mellan S, MP, C, FP, KD och M går naturligtvis inte att jämföra med krisuppgörelsen 1933. Men det var likväl kohandel. Svensk politik när den är som svenskast, eller som många snabbt uttryckte saken:
”Dessa jävla sossar!”
Socialdemokraterna anklagas för att ha kompromissat bort sin själ. Men då begriper man inte att det här att kompromissa i hög grad är de svenska socialdemokraternas själ.
Sedan kan de göra det mer eller mindre bra.
Enligt uppgörelsen mellan de sex partierna ska alla kommuner nu tvingas ta emot flyktingar, ett snabbspår införs, nyanlända som är lärare ska kunna undervisa, kommunersättningen höjs och asylsökande ska få svenskundervisning så fort som möjligt. Samtidigt blir det svårare att få försörjningsstöd, försörjningskraven för anhöriginvandrare skärps och föräldrapenningen begränsas för nyanlända.
Tillfälliga uppehållstillstånd, inte permanenta, blir den nya huvudregeln. Och kritiken mot detta lät inte vänta på sig.
Den är helt berättigad.
Tillfälliga uppehållstillstånd är symbolpolitik. De riskerar att göra det svårare för människor att integreras och vi kommer att få nya handläggningsköer när människor efter tre år tvingas söka uppehållstillstånd på nytt.
Dessutom är det synd att migrationsuppgörelsen inte innehåller mer av ekonomiska investeringar, stöd till bostadsbyggande och pengar till vård och omsorg. Man kan också skratta åt hur dagens centerparti inte hänger upp sig på margarin utan på RUT. Enligt uppgörelsen ska RUT-avdraget nämligen byggas ut. Kriget i Syrien kommer därmed innebära att det åter blir billigare för svensk medelklass att köpa hjälp i hemmet.
Så kan det gå.
Men att folk till vänster nu vrålar om att sossarna har övergett alla principer är orättvist. Stefan Löfven jämförs med Jimmie Åkesson när han i en intervju
i Svenska Dagbladet förklarar varför Sverige kommer begära att likställas med Italien och Grekland i EU. Människor på flykt skulle därmed kunna flyttas från Sverige till andra EU-länder.
Detta är dock ingen SD-anpassning utan en helt vettig markering i Bryssel från svensk sida. Systemet i EU måste reformeras, det är inte rimligt att bara ett fåtal länder ska ta hela ansvaret för flyktingkrisen, och det är bra att Stefan Löfven vill bli mer aktiv gällande detta på Europanivå.
Framför allt finns det en enorm poäng i att sex riksdagspartier nu har kommit överens om migrationen. Inte bara för att det parlamentariska läget kräver det utan för att flyktingkrisen berör så många svenskar.
Moderater, socialdemokrater, miljöpartister och allt vad vi är.
Sverige behöver en politik som går att förankra i breda grupper. En sådan politik kommer inte älskas av någon, men förhoppningsvis accepteras av de flesta. Och så här kommer det att behöva vara framöver: kompromisser, halvmesyrer, spruckna principer.
Två steg framåt, ett steg tillbaka.
Inga revolutioner men förhoppningsvis framsteg.
Ja, helt enkelt: dessa jävla sossar…
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.