Kajsa Ekis Ekman går i en liberal kvinnofälla

Det är inte transkvinnorna som är hotet

Kajsa Ekis Ekman skriver att kvinnokampen hotas. Men transrörelsen är fel måltavla.

En av vårens mest kontroversiella böcker är här, Kajsa Ekis Ekmans ”Om könets existens” (Polaris, 2021).

Boken sätter transfrågan i fokus, ur ett djupt kritiskt perspektiv bör tilläggas. Om kvinnorollen är det som samhället konstruerat – inte det fysiska könet – varför behöver en man byta kön när det är enklare att byta könsroll, undrar hon?

Och om samhället gör det allt enklare att byta kön, vad gör det med feminismen?

Frågorna är intressanta och utgör en bra grund för en spännande diskussion. Dessvärre överskuggar dock författarens tes och vilja att förenkla möjligheten för mig som läsare att få en nyanserad bild.

Genom hela läsningen skiner en stark alarmism igenom. Kvinnor får inte kalla sig kvinnor längre, skriver hon. Kvinnor kan inte vara säkra i omklädningsrum, inte i fängelser och kan inte tävla på rättvisa villkor inom damidrotten.

Men det värsta är att kvinnor inte längre får föra kvinnokamp.

Inte så länge transpersonerna blir fler och tar allt större plats, argumenterar Ekman.

Det som är mest olyckligt med Ekmans förenklingar är att boken riskerar att göra mer skada än nytta för den vänsterfeminism som Ekman verkar inom.

Det handlar om strukturer, skriver författaren, och det borde vara den naturliga utgångspunkten för en progressiv feminist. Det är bara det att boken i stort sett bortser från strukturer och bara delvis analyserar den för vänstern så grundläggande maktordningen.

Till stor del utgår boken i stället från det mest liberala man kan tänka sig, nämligen identitet. Förenklat menar hon att transidentitet hotar kvinnans identitet.

En strukturell analys hade varit betydligt mer givande. Att könskorrigeringar har en klassaspekt är exempelvis inte oviktigt. Inte heller att våld mot transkvinnor är en del av samma struktur som mäns våld mot kvinnor.

Med ett sådant perspektiv hade det blivit tydligt hur ovanliga könskorrigeringar faktiskt är, och vilken förhållandevis liten minoritet transpersoner utgör.

Det är också trist att se Ekman gå i samma fälla som liberaler och högerfeminister ofta gör, nämligen att se andra kvinnor som sina största motståndare. Den snålheten skadar mest den egna kampen.

För tänk om den verkliga motståndaren skulle identifieras här i stället? Om de snäva ramar som kvinnor har att förhålla sig till skulle ifrågasattas, i stället för att göra det till en tävling om vem av alla kvinnor – där transkvinnor, kvinnor med funktionsnedsättningar och rasifierade kvinnor också ingår – som får synas mest inom de givna ramarna.

Det är bortslösad energi och bortkastat tid att strida mot transaktivister i stället för att lägga energi och resurser på de som faktiskt står i vägen för jämställdhet på riktigt.

Patriarkatet må vara krångligare att besegra, men det gör det inte rätt att sparka på transpersoner.