Förskollärare straffas för våra snoriga barn

Somar Al Naher

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Mardrömsmånaden vabruari är här. Begreppet är en kombination av orden februari och vab (vård av sjukt barn). Ett uttryck som har blivit så vanligt att till och med Försäkringskassan använder det.

Överallt ser man snuviga ungar med grönt snor som nyser och hostar rakt ut. Föräldrarna befinner sig i två lägen under vabruari: antingen är de själva sjuka eller så är de hemma för att ta hand om sjuka barn.
Men de som drabbas hårdast är förskolans personal, de som dagligen tar emot våra snoriga ungar.

Ingen lön första sjukdagen

Förutom att ständigt utsättas för nya bakterier och virus straffas personalen ekonomiskt när de tvingas sjukskriva sig.

Karensdagen innebär att den som blir sjuk inte får någon lön den första sjukdagen. Sedan får man 80 procent av lönen upp till två veckor. Att förskolepersonal som ständigt omgärdas av hostiga barn tvingas betala ur egen ficka när de blir sjuka är inte klokt.

Inte undra på att många tvingas gå till jobbet när de i stället borde stanna hemma och kurera sig. Sjuknärvaro handlar om klass. De som tjänar minst går oftast till jobbet sjuka.

Vem har råd att vara sjuk

I genomsnitt tjänar barnskötare 23 000 kronor i månaden, trots flera års erfarenhet. När skatten har dragits landar lönen på runt 18 000 kronor. Blir hon sjuk dras det av ytterligare någon tusenlapp. Vem har råd att vara sjuk med de förutsättningarna?

Såhär har det inte alltid varit.

Mellan 1987 och 1993 hade vi ingen karensdag och under en period fick man full sjukersättning redan från första sjukdagen.

Men under krisåren på 1990-talet slöt Carl Bildt-regeringen en uppgörelse med Socialdemokraterna om karensdag. Och den har vi haft sedan dess.

Tjänstemän kommer ofta runt regeln, genom att gå hem lite tidigare eller vara sjuka utan att alltid anmäla det. Förskolans personal kan inte lämna barnen eller "jobba hemifrån" när de känner sig lite krassliga.

Kommer att bli fattigpensionärer

Det är fruktansvärt orättvist att de människor i vårt samhälle som utför de viktigaste uppgifterna straffas ekonomiskt, genom låg lön, karensdag och usel pension. För det vet vi, kvinnorna som arbetar inom välfärden kommer att bli fattigpensionärer.

En av mina vänner som är barnskötare sa till mig att folk inte alltid förstår vilket ansvar hon har: "När man arbetar med småbarn måste man ha hundraprocentig mental närvaro i åtta timmar, vi tar emot föräldrarnas dyrgripar på morgonen och förväntas lämna tillbaka ungarna i samma skick som vi fick dem. Helst lite bättre."

Karensdagen uppfattades som ett nödvändigt ont på 1990-talet, men nu 27 år senare blomstrar den svenska ekonomin. Det är dags att se över det orättvisa löneavdraget för alla yrkesgrupper. Men framförallt ska ingen behöva straffas för att ta hand om snoriga ungar.