Efter Utøya får inget bli som vanligt igen

Linnea Swedenmark

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag förstod inte varför min mobil ringde hela tiden. Det var den 22 juli 2011 och min syster hade ­födelsedagskalas. Vi åt gräddtårta och drack kaffe. Telefonen fortsatte att låta, jag antog att folk ville planera inför en fest samma kväll så jag slog av ­ljudet. Efter en kvart smyg­tittade jag på mobilskärmen ­under bordet. Något var konstigt. Massor av missade samtal och sms där alla undrade om jag var på Utøya, platsen där unga norska social­demokrater hade sommarläger. Jag ringde killen som försökt nå mig flest gånger. Han grät och skrek: Sätt på ­nyheterna, ring ingen på ön, sätt på nyheterna!

I morgon är det tre år sen Anders Behring Breiviks terrorattentat.

Det var unga socialdemo­krater som mig han ville döda. Jag ­lever, andra gör det inte.

Året innan var jag på ett liknande ­läger i Sverige. Vi badade och folk blev kära. När han klev i land på Utøya var jag i ett ­annat land, trygg på min systers kalas. Ändå vandrade han rätt in i mina mardrömmar. Jag lever men ser mig själv i varje berättelse om ung­domarna som bara blev 14 eller 17 år. Du behöver inte vara vänster eller ens politiskt ­intresserad för att göra det, bara ­människa.

Tre år sedan och vi upprepar att aldrig glömma men det kommer vi att göra.

Vi kan kalla honom ­galen men det han har gemensamt med ­andra är hatet. Jag tror inte på ont eller gott men just nu växer högerextrema krafter i Europa och Sverige.

I valet till Europaparlamentet valdes nazister in från länder i vår närhet. Vi har saker att ­göra här och nu.

Det går att ­önska att allt ska bli som vanligt igen efter Utøya men det ­kommer det aldrig bli, något har hänt hos oss. Efter ­nazisternas attack i Kärrtorp har lokala manifestationer och protester dykt upp över hela Sverige. ­Hela ­våren har människor, som ser anti­rasism som sunt förnuft mer än politik, klivit ut på gator och sagt: Det räcker nu.

I min hemstad bjöd vi in till en manifestation dagen efter ­attentatet för att hedra offren och sörja tillsammans. På den ­lokala campingplatsen bodde många norrmän så vi gick runt och bjöd in dem. Många hade inte hört om ­attacken så de trodde oss först inte, letade fram telefonerna från någon nerpackad jacka och försökte ringa hem. Med ­mobilen tryckt mot örat tittade de förtvivlat på oss och frågade om det verkligen var sant.

I morgon är det jag som ska använda min telefon. ­Vänner och bekanta som ­inte ­tycker de är politiska, men avskyr rasism och ­nazism ska veta att deras kraft behövs.

Utøya går att sörja men inte förändra. Allt som händer ­­just nu kan vi däremot styra.

Vi får omvandla sorg till mod och hålla varandras händer när det blir läskigt.