Mejla

Anders Lindberg

Vipeholm är Sveriges skelett i garderoben

Att minnas övergreppen är att försvara människovärdet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden
Vipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden

LEDARE

”Var resan stormig huru skön är hamnen”

Så lyder inskriptionen på en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Här vilar 560 män, kvinnor och barn som dog inne på Sveriges största anstalt för så kallade "sinnesslöa". Hit kom de som inga anhöriga ville jordfästa i familjegravar eller på kyrkogårdar någon annanstans i riket.

Mellan 1935 och 1982 fungerade Vipeholm som slutstation för svenskar som i dåtidens läkarprosa kallades saker som "idioter”, “osnygga” och "obildbara”. Som de svåraste fallen, de som överläkaren och sjukhuschefen Hugo Fröderberg kallade ”biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter”.

I dag hålls ett digitalt seminarium i Sveriges riksdag om att de och andra offer för den svenska institutionsvården bör få en ursäkt från staten. Arrangörer är funktionshinderrörelsen och Liberalerna.

“Många tror att det som skedde på Vipeholmsanstalten var ett hemskt undantag, men så är det inte. Under 1900-talet fanns det många anstalter och institutioner runt om i Sverige som var hem för barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar.”, skriver Åsa Strahlemo, ordförande DHR i Alltinget. DHR är en av de stora organisationerna för personer med funktionsnedsättning i Sverige och en av arrangörerna till dagens seminarium.

Det brukar sägas att "vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser".

Men jag undrar, jag.

Med vilka "goda föresatser" byggdes egentligen Vipeholm på 1930-talet? Med vilken "god vilja" genomfördes de så kallade kariesexperimenten på de intagna när man lät deras tänder förstöras av klibbig kola så att man kunde studera tandröta och karies på nära håll?

De mänskliga försöksdjuren var lika försvarslösa som råttor i ett laboratorium.

Men även om kariesexperimenten är de mest kända övergreppen så stannar frågorna inte där. Från Vipeholm skickades, utan att de anhöriga fick veta något, 152 hjärnor till hjärnlaboratoriet i Uppsala för vidare forskning. Det berättade Sveriges radio i höstas i dokumentären Vipeholmsanstalten av Randi Mossige-Norheim. En av hjärnorna tillhörde hennes farbror, Inge Torkel.

Hur kunde det ske och vem bar det högsta ansvaret? Vi pratar inte om 1200-talet där historiska källor saknas utan modern tid, med journaler, arkiv och delvis fortfarande människor som minns och kan berätta.

Den kanske mest obehagliga frågan gäller överdödligheten under andra världskriget. Mellan 1941 och 1943 tredubblades plötsligt dödligheten bland de manliga patienterna. Detta skedde samtidigt som nazisterna med "aktiv dödshjälp" lät funktionshindrade i Tyskland dö och även om forskare inte har hittat belägg för något liknande i Sverige så återstår frågorna.

Varför dog de? Vad hände egentligen?

I kvarlämnade dokument funderar Hugo Fröderberg själv kring ämnet.
”Vanvettigt att förlänga deras liv så att dom blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad ” skriver han.

Eutanasi är ett annat ord för dödshjälp.

Det är lätt att se hur politiken under 1900-talet utvecklades i samklang med folkhemsbygget och dess paternalistiska syn på människor. De som var annorlunda skulle antingen anpassas eller skiljas ut från det övriga samhället.

Självklart måste vi förstå dåtidens politiker, tjänstemän och läkare utifrån sin tid. Men de hade även ett personligt ansvar, precis som beslutsfattare har idag.

Och de som drabbades och deras anhöriga förtjänar både en ursäkt och att få veta sanningen om vad som hände.

Vi har sett motsvarande uppgörelser med historien på andra områden. 2014 tog regeringen fram en vitbok över behandlingen av romer i Sverige: "Den mörka och okända historien - Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet".

Det rimliga vore att socialminister Lena Hallengren tar initiativ till en vitbok även här. För den svenska institutionsvården är ett sorgligt kapitel i vår historia, ett skelett i folkhemmets garderob.

Att minnas historien är att försvara människovärdet, även i vår tid.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu

Av: 

Anders Lindberg

Publisert:

LÄS VIDARE

Vi bör lyssna noga på rösterna från Vipeholm

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Skåne

Uppsala

Stockholm

1900-talet

Funktionsnedsättning

Romer

Kyrkogårdar