Håkan Juholt fick andra att brinna
”Glöm aldrig att allt detta bara är till låns.”
Det var första gången jag träffade Håkan Juholt. Vi satt i ett flygplan och jag försökte visa mig världsvan, skålade och sa något i stil med ”vilket härligt liv det här är”.
Det var under en studieresa om försvars- och säkerhetspolitik i Europa i slutet av 90-talet.
Sedan dess har jag alltid citerat Håkan när någon politiker blivit för styv i korken. Att representera andra, få tillträde till de fina salongerna, vara med och bestämma, bli lyssnad på. Det är till låns, en gång ska det lämnas tillbaka.
Håkan Juholt är något så ovanligt som äkta. Han är sig själv, på gott och ont. Jag tror att det är därför han är så älskad, även av många i andra partier.
Ulrika Schenström, tidigare statssekreterare åt Fredrik Reinfeldt och en av arkitekterna bakom Nya Moderaterna, sa en gång att det krävs tre saker av politiska ledare oavsett partifärg.
Man måste brinna, vilja och bottna. Det är en mycket klok analys.
Håkan Juholt brinner, och får andra att brinna. Det är så jag känner honom. Ett möte med Håkan är som att dricka Red bull. Man får energi, nya idéer och gott humör med sig därifrån.
Hans vilja är urstark. Ingen kan tvivla på det efter de senaste dagarna. Hans instinkt är att aldrig ge upp och att alltid komma tillbaka.
Men det bottnade inte. De stora tankarna tänktes inte färdigt innan de presenterades. Siffror och detaljer blev fel.
Och i medias skoningslösa strålkastarljus maldes han ner.
Senaste gången jag träffade honom var förra söndagen inför hans stora tal på Folk och Försvars rikskonferens
i Sälen. Han var solbränd, på gott humör och det kändes att han var på G.
Dagen efter äntrade han talarstolen och ritade engagerat upp konturerna av en helt ny säkerhetspolitik för Sverige och Europa.
Jag kommer att sakna den elden.