Putin vrider upp våldet
23 NOVEMBER 2015. Ukraina
KIEV. I början av september tystnade kanonerna i Ukraina. Rysslands president Vladimir Putin riktade i stället sin uppmärksamhet mot Syrien och påbörjade den militära insatsen för att backa upp president Bashar al-Assad.
Det höll i drygt två månader.
Under förra veckan skedde ett flertal incidenter, den 13 november uppges fem ukrainska soldater ha dödats och separatister lojala med Putin har bland annat använt artilleri. Och våldet trappas upp. I går sprängde ukrainska extremister två kraftledningar som förser den ryskkontrollerade Krimhalvön med ström.
Omvärlden förändras
Formellt har det varit vapenvila sedan det andra så kallade ”Minskavtalet” i februari i år men Ryssland har aldrig varit intresserat av fred utan använder konflikten som ett sätt att bromsa Ukrainas samarbete med väst. Av någon anledning har Putin nu vridit på våldet igen.
På marken ser situationen ut ungefär som 2014 även om medias intresse falnat. Ryssland fortsätter att ockupera Krimhalvön och i regionerna Luhansk och Donetsk styr proryska separatister sina så kallade ”folkrepubliker”. EU:s sanktioner mot Ryssland kommer att fortsätta till januari då de kan förlängas ännu en gång.
Det som förändrats är omvärlden.
Krimkonflikten ”frusen”
Sakta med säkert börjar regeringarna i väst agera som om lagt kort ligger. Få tror i dag på allvar att Ryssland kommer att lämna tillbaka Krim och i östra Ukraina ses konflikten allt mer som ”frusen” på samma sätt som exempelvis de ryskkontrollerade enklaverna i Georgien och Moldavien.
I flera länder, inte minst i Tyskland, pågår debatter om en mjukare linje mot Ryssland och den ryska statspropagandan sprider effektivt Putins världsbild via sociala medier även i Sverige.
Samtidigt har de stora mediernas intresse riktats mot Mellanöstern och västländerna är upptagna med att bekämpa terrorsekten IS.
Sträckt ut en hand
Efter attackerna mot Paris har Frankrikes president François Hollande sträckt ut en hand till Putin. Det är bra
och nödvändigt, att stoppa IS är en central uppgift för alla världens länder.
Men det får inte betyda att man anpassar sin politik efter Rysslands önskningar i Ukraina. EU:s sanktioner har fungerat och måste ligga kvar tills det finns en verklig politisk lösning av konflikten. Och arbetet för Ukrainas integration i väst, med frihandel och visumfrihet, behöver fortsätta.
Accepterar vi rysk maktpolitik i Ukraina finns inget som hindrar Putin att fortsätta.
Och vi vet inte vem som i så fall står på tur.