Vattenfall – haveri för Maud Olofsson
Publicerad 2011-04-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”De flesta av de avtal som nu avslöjats har tecknats under Maud Olofsson tid”
Det är lätt att föreställa sig att direktörernas fallskärmar och bonusavtal skulle vara ett slags naturkraft. Som vårvärmen. Den kan variera i styrka, men på något sätt avlöser den ändå alltid vintern.
Det spelar ingen roll hur många rubriker fallskärmarna skapar, eller hur många direktörer som med viss ånger försäkrar att de inte ska göra på samma sätt igen. När det är dags för bokslut uppstår alltid nya oskäliga ersättningar till mer eller mindre misslyckade chefer.
Politiskt haveri
De senaste veckorna är det Vattenfall som stått i centrum. Bolagets förre vd, Lars G Josefsson, lyckades få ut ett avgångsvederlag han inte hade rätt till. Tolv miljoner av det statliga bolagets pengar.
Pengarna ska betalas tillbaka, och Vattenfalls styrelseordförande har fått sparken. Men bonushaveriet slutar inte där.
Chefer i tyska dotterbolag har fått lämna sina jobb, och kunnat kvittera ut över 100 miljoner. En av direktörerna stannade bara fem månader, men fick ändå en ersättning på drygt 20 miljoner kronor.
Antagligen finns det fler miljonfallskärmar som kommer att veckla ut sig de närmaste åren.
Det kunde vara årets upplaga av serien giriga direktörer lurar till sig pengar. Men mångmiljonfallskärmarna i Vattenfall är faktiskt mer än så. De är ett fullständigt politiskt haveri, för regeringen och näringsminister Maud Olofsson.
Efter en viss prestigekamp med finansdepartementet lyckades Olofsson för fyra år sedan lägga driften av statliga företag under sitt departement. Och en av de frågor hon omedelbart satte i gång med var att öppna slussarna för bonusar. När det gällde annat – som nya ägardirektiv till Vattenfall – gick det sämre.
Avtalen Olofssons ansvar
I det längsta argumenterade Olofsson för att direktörer som inte får extraersättningar inte heller gör sitt jobb. Det krävdes en global finanskris, och att Anders Borg plötsligt gjorde helt om, för att få henne att ändra uppfattning.
De flesta av de avtal som nu avslöjats har tecknats under Maud Olofssons tid som ansvarig. Den nu avsatte vd:s Lars Westerberg rekryterades av Olofsson, och det har varit Olofssons tjänstemän som fungerat som ägarens – folkets –representanter i bolagets ledning.
Ändå vägrar Maud Olofsson att svara på frågor om Vattenfall. Sedan valet har statsministern flyttat ansvaret till finansdepartementet, och det är nu Anders Borgs kompis Peter Norman som får försöka återupprätta bilden av att regeringen har kontroll.
Det är kanske bekvämt, för regeringen och för Maud Olofsson. Men det är inte att ta politiskt ansvar för svenska folkets tillgångar.