Politiska mitten får skylla sig själv
25 december 2016. Liberalismen
Det var herrens ängel som kom till herdarna med den fantastiska nyheten:
”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren”.
En fantastisk nyhet. Eller, en fejkad nyhet? Man kan inte så noga veta, det om något har vi lärt oss detta år.
Herdarna gör emellertid vad man ska: de går till Betlehem och kollar upp saken.
Och knäfaller vid krubban.
Mot Betlehem släpar sig också den berömda besten i slutraderna av William Butler Yeats dikt ”Återkomsten”, en dikt som har haft något av sin egen återkomst i år, 2016.
Mediedatabasen Factiva visar att citat ur ”Återkomsten” har förekommit mer i nyhetstexter under de första sju månaderna 2016 än under något annat av de senaste trettio åren.
Denna analys gjordes dessutom innan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet.
Då blev William Butler Yeats till och med populär på Twitter.
Varför har då ”Återkomsten” av den gamle irländske poeten blivit så stor just i år? Det är förstås de politiska stämningarna. Yeats dikt från 1919 varnar för en mörk och anarkistisk era en där ”de bästa saknar övertygelse” och ”de sämsta fylls av intensiv passion”. Yeats skriver om ett ”centrum som inte längre håller”, ett
mörker som åter faller och en ”best vars tid till slut är inne” som ”släpar sig mot Betlehem för att födas”.
Att citera Yeats har blivit ett mer intellektuellt sätt att säga att allt håller på att gå åt pipsvängen på ett bananskal. Så känner många människor. För att inte tala om politiska analytiker. Terrorattacker, katastrof i Syrien, miljoner på flykt, krig i Europa, ryska hackare, ett sönderfallande EU och någon form av orangefärgad dokusåpakändis som väljs till president i USA på ett halvfascistiskt budskap. Samhällen tycks spricka upp i olika åsiktsbubblor som driver allt längre ifrån varandra. Språket brutaliseras. De gamla sanningarna, om allt från hur man styr en ekonomi till hur man bedriver politisk kampanj eller mäter opinion, gäller inte.
Hur blir världen en jul som denna?
William Yeats skrev förstås ”Återkomsten” om en annan tid av politisk och moralisk kris. Året var 1919. Miljoner hade dött för några meter fransk eller flamländsk lera, Ryssland hade upplevt blodig revolution och på Irland pågick kampen för självständighet.
Att i det sammanhanget citera Yeats kopplat till brexit, Storbritannien folkomröstning om att lämna EU, som Tony
Blair gjorde under sommaren 2016 blir i sammanhanget futtigt. De tyckande klasserna i västvärlden har emellertid, likt Tony Blair, främst hängt upp sig vid Yeats ord om ett ”centrum som inte längre håller”. De ser 2016 som året när de politiska extremerna rörde sig in från marginalen och fick den politiska mitten att kollapsa.
Från höger kom främlingsfientliga partier: Donald Trump, Marine Le Pen, Sverigedemokrater, brittiska populister och österrikiska högerextrema. Från vänster lyckades Bernie Sanders nafsa Hillary Clinton i hälarna, Jeremy Corbyn koppla greppet om det brittiska Labourpartiet och Podemos och Syriza fortsätta förändra det politiska landskapet i Sydeuropa.
Mittenpolitiker som David Cameron i Storbritannien, Matteo Renzi i Italien och François Hollande fick alla tacka för sig. Kvar vid granen stod bara Angela
Merkel. Hon lyfts nu fram som det civiliserade Europas sista försvarare.
Som om hela hennes katastrofala politik gällande euron aldrig hade hänt.
Som om den inte hade bidragit till det nuvarande europeiska kaoset.
Många, oavsett om de är liberaler eller socialdemokrater, gråter nu över den förlorade politiska mitten. Den liberala världsordningen, själva förnuftet, rimligheten och toleransen sägs ha kollapsat. Till råga på allt elände har Göteborgs-Postens och Expressens ledarsidor bytt linje. Liberalismen är död och en ny best släpar sig mot Betlehem för att födas.
Allt detta kan mycket väl vara korrekt. Vi kan mycket väl ha sett början till slutet för den liberala världsordningen. Idén att länder bör kopplas ihop med varandra via internationella institutioner, handelsavtal och militära allianser, är hotad i sin nuvarande form. Och denna ordning har trots allt varit det mest framgångsrika alternativ som världen har testat. Men någonstans måste vi också fråga oss: var den politiska mitten verkligen så underbar som vi minns den?
Det var ju inte riktigt så att den politiska mittens kollaps (om vi nu ska se det så) kom utan förvarning. Media förfasar sig över att USA har valt en inkompetent dokusåpakändis till president, efter att i minst ett decennium ha gjort dokusåpor till förstasidesnyheter. Man klagar på att väljarna är dumma, efter att i åratal ha matat dem med skit, kändisnyheter och ohämnad kommersialism.
Allt i frihetens, underhållningens och marknadsekonomins namn.
Eran från Berlinmurens fall till Donald Trumps valseger 2016 var full av krig, finanskriser, ojämlikhet, social polarisering, skuldsättning, korrupta politiker och eliter som förklarade för folket att detta var den bästa av alla världar.
Det fanns inget alternativ var vad de sa. Och det säger de fortfarande.
Är det då egentligen så konstigt att folk slutade lyssna? Slutade tro på vad som stod i tidningen? Slutade tro på vad de
hade lärt sig var rätt och rimligt? Röstade på vem som helst som lovade att göra upp med den kompetenta och faktabaserade värld som de kände hade svikit dem?
Så sitter vi här med William Butler Yeats och stirrar melankoliskt ner i julglöggen.
Men det finns hopp. Det finns alltid hopp.
Det om något är julens budskap.
Och det finns alltid ett alternativ.
Så länge vi vågar erkänna våra misstag och lära av dem.