Förbifarten är politik när den är som sämst
Politik blir inte mycket ynkligare än i frågan om motorvägsbygget Förbifart Stockholm.
För det första handlar det om sakfrågan. Idén att en drygt två mil lång motorväg till största delen nergrävd under Mälaren ska lösa huvudstadens trafikproblem kommer från en tid långt innan klimatrapporter, smältande inlandsisar och döende världshav.
Att just nu satsa minst 40 miljarder på massbilism i vår största stad är bara så föråldrat.
Symbolik
För det andra handlar det om den förra regeringens sätt att hantera bygget. Som en av sina insatser som statsminister passade Fredrik Reinfeldt på att ta ett första symboliskt spadtag utanför Skärholmen söder om Stockholm. Sedan kunde grävskoporna, också mest symboliskt, beordras fram.
Avsikten var naturligtvis att ställa en ny regering inför fullbordat faktum.
Det lyckades, för inte heller den nya regeringens beslut att skjuta upp byggstarten till i vår är någon höjdpunkt för politiken. En politisk kompromiss när den är som sämst. Miljöpartiet fick en symbolisk seger som i bästa fall skulle ha kunnat mynna ut i lite extra pengar till framtida tunnelbanebyggen. Socialdemokraterna, som innan valet lovade att vägen skulle byggas, kunde fortsätta att planera för milslånga bilresor under Mälarens vatten.
Snabbstart
I helgen kallade Göran Persson kompromissen för "pubertal trofépolitik". Det var förstås elakt i överkant, men också en smula träffande.
Och som om inte det hade varit nog skulle riksdagsmajoriteten ha krävt av regeringen att bygget snabbstartades. När riksdagens kammare voterar om byggdatum har politiken problem.
Nu ska i alla fall grävskoporna fram igen. Miljöpartiets Åsa Romson och Karin Svensson Smith ser slaget förlorat. Det officiella skälet är att den borgerliga ledningen för landstinget i Stockholm visat måttligt intresse för att diskutera en omförhandling av villkoren som gjordes upp med den förra regeringen.
Vilken överraskning.
Prestigeförlust
Sanningen är förstås att Romson och Svensson Smith insett att de lidit nederlag, och att det är lika bra att rycka av plåstret med en gång. Politiskt är det antagligen en klok strategi. Att under några månader kasta pengar i Mälaren i ett symboliskt motstånd mot en motorväg är kanske inte en valvinnare för någon.
Att resultatet blir att bygget av förbifarten fortsätter är förstås en prestigeförlust för Miljöpartiet. Men framför allt är det en olycka för framtidens miljö, och för Stockholm som så förtvivlat väl hade behövt pengarna för att bygga ut kollektivtrafiken.