Rabatt på städning är inte jämställdhetspolitik
Ingen blir som bekant profet i sin egen hemstad. Inte heller denna vecka. Statistik från Skatteverket visar att i Maud Olofssons hemkommun Robertsfors har endast 13 personer gjort avdrag för hushållsnära tjänster. Maud Olofsson själv lär vara en av dessa, hur många av de övriga som är släkt med näringsministern går ej att utröna.
Olofsson har som ingen annan talat sig varm för skattereduktion för hushållsnära tjänster. Främst som jämställdhetspolitisk åtgärd. Själv fick hon muta maken med en gul traktor för att få bli partiledare och har en bestämd uppfattning om vad som står emellan den svenska kvinnan och frigörelsen: dammsugaren!
Och visst slår problembeskrivningen an något. Tänk på trenden bland unga framgångsrika par att ha hushållsarbetet organiserat efter detaljerade millimeterrättvisa poängscheman. Torkar hon av diskbänken är det han som ska gå upp när lillen ropar. Det där vi kallar livet rutiniseras på sätt som får Henry Fords produktionssystem (på den tid Detroit finansierade amerikansk välfärd i stället för tvärtom) att framstå som oaser av spontanitet. Jämställdhet går tydligen bara att tillverka enligt löpandebandprincipen. Eller?
Hur som helst bör den som spanar efter eventuella frigörelseeffekter av skattereduktionen på hushållsnära tjänster spana i storstädernas rika områden. Det är där det främst har nyttjats. Frågan är om en reform med sådana fördelningspolitiska effekter är väl använda skattepengar. Hade vi kanske gjort mer för förädlingsvärdet i ekonomin om vi lagt pengarna på 26 000 nya högskoleplatser?
Som Göran Persson uttryckte saken 2006: ”Om Reinfeldt vill att någon annan städar åt honom står det honom fritt, men det är inte jag eller svenska folket som ska betala Reinfeldts städning.”
Nu har Persson emellertid kommit fram till att om svenska folket trots allt frivilligt ställde upp på att betala Reinfeldts städning, kan de lika gärna betala Perssons. Varför vara den som är den? I dag gör Göran avdrag. Svensk socialdemokrati förstår bättre än någon annan att privatmoralen är inkonsekvent och just därför behöver balanseras med konsekventa jämlikhetsskapande system. Göran Persson må ibland gå till överdriven tydlighet med att illustrera principen. Men ändå.
Mona Sahlin kritiserar i alla fall idén att skatterabatt på hushållstjänster är jämställdhetspolitik: ”Det bekräftar föreställningen att kvinnor ska sköta hushållsarbetet. Antingen hemma eller hos någon annan.” Och det är visserligen korrekt.
Å andra sidan har socialdemokratin byggt upp en välfärdsstat utifrån föreställningen att kvinnor ska sköta vård och omsorg, antingen hemma eller åt någon annan. Vilket borde vara lika fel.
Men några ambitioner att på allvar angripa grunderna för Sveriges extremt könssegregerade arbetsmarknad har inte skådats under budgettaket på Sahlin. Hittills.