Sommar i fästningen Sverige

Å ter till ordningen. Vår gamla goda svenska midsommarordning.

Sveriges ordförandeskap överståndet. Snart har det där farliga Europa, fullt med utlänningar, försvunnit igen, det siktas ej längre från Vinga och Göteborg kan andas ut.

Vi hissar vår blågula fana över vår röda stuga.

Fästningen Sverige.

D är nere har de snart glömt oss igen.

Die Zeit, Tysklands mest ansedda veckotidning, har bara en bisats om Göteborgskravallerna (”politiska huliganer”). De har haft så många egna politiska gatuslagsmål att skriva om.

När jag själv nyligen skulle skriva om släktingarna på min tyska mors sida var det mycket om de stora slagsmålen på Hitlertiden: en del i släkten hade gått åt höger, andra åt vänster. Utan att de hade skiljt sig åt socialt. En som var skolvaktmästare blev nazist, en som körde spårvagn kommunist.

Och se hur det gått för Joschka Fischer som i sin miljögröna ungdom slogs med polisen. Nu är han landets populäraste politiker, utrikesminister och EU-visionär.

Här tippas utrikesminister Lindh som nästa partiledare. Det tror jag inte på, däremot hörs rykten från trakten av Rosenbad att Göran Persson ska göra en regeringsombildning i sommar, lagom inför nästa val. Mest i farozonen: Klingvall och von Sydow.

T age Erlander blev i alla fall ihågkommen, det är hundra år sedan Sveriges längst sittande statsminister föddes. Den här helgen tänker jag mest på när han dog.

Jag var ute på Bommersvik, SSU-gården, för att delta i det traditionella midsommarfirandet. Det hade inte hunnit börja, jag gick till elevmatsalen för en stilla frukost. Då stod personalen där och grät, det hade kommit besked från sjukhuset att han dött.

Annars brukade han själv komma ner bland kursdeltagarna och äta, de sista åren bodde han ju vid ”Bommers”. Jag har hittat mina anteckningar från vårt sista samtal där ute. Tage Erlander, en över 80-årig politiker som regerat längst i någon demokrati och sett allt, hade varit oroad över världsläget. Vi hade blivit stående ute i trädgården. Rosorna lyste, humlorna surrade och Erlander sa:

– Jag är rädd. Har du läst den där nya boken om USA:s kärnvapenplaner? En regim med sådana rådgivare... det kan bli ett tredje världskrig.

I går väcktes jag av en galande tupp. Och så detta ljus som tränger förbi varje rullgardin, jag vet ännu ingen sömntablett som biter på det nordiska sommarljuset.

Jag var kvar i stan och satte som vanligt på radions ”Naturmorgon”. De sände från en sörmländsk äng där tuppen gol.

Det har vi inte på Södermalm, men härom kvällen nedåt Hammarbyhamnen slog en näktergal så folk i de nyaste (och dyraste) bostadskvarteren intill borde hållits vakna. Han kunde konkurrera med helikoptrarna som smattrat över stan hela helgen. Krig eller kunga-jubileum? De kan också ha transporterat in skärgårdens offer för firandet.

En av helikoptrarna såg jag kretsa som en jättefågel innan den gick ner på landningsplattan vid Södersjukhusets akutintag.

S ista söndagskrönikan för säsongen. Nu ska jag fortsätta läsa någon som borde lärt oss skriva sådant. För en gångs skull inte amerikan utan ryss.

Isaak Babel är mest känd för sin bok om ”Budjonnys röda ryttar-

armé”, från de vilda åren efter ryska revolutionen. Men då skrev han också korta, snabba tidningsreportage som ett litet svenskt förlag äntligen låtit översätta. I längd precis som kvällstidningskolumner. Men han sitter aldrig bara och tycker till om dagens debatt. Han är ute på gatan bland folk, det doftar och stinker om texten, ironi och svart humor, ibland är han optimistisk, ofta förtvivlad.

Ni undrar hur det gick för en så lovande krönikör? Stalin sköt honom.

Följ ämnen i artikeln