Då nöden är som störst tittar vi bort
Sverige måste kunna bättre än så här
För en vecka sedan trädde EU:s nya flyktingpolitik i kraft.
Det kan vara bra att känna till hur den fungerar.
De människor – många av dem barn – som nu anländer till den grekiska ön Lesbos på flykt undan IS slängs in i fängelseliknande läger bakom taggtråd. Rapporter kommer om oacceptabla förhållanden och att flyktingar bland annat fråntas sina mobiltelefoner och därmed all möjlighet till kontakt med omvärlden.
I tisdags, samma dag som terrordåden i Bryssel, meddelade Läkare utan gränser att de avslutar sina humanitära och medicinska aktiviteter i lägret Moria på Lesbos. Anledningen är att det nu fungerar som ett slags interneringsläger, ett fängelse.
Det nya systemet är ”omänskligt”, enligt Läkare utan gränser.
Även FN:s flyktingorgan UNHCR har i protest mot den nya politiken upphört med delar av sin verksamhet på Lesbos. UNHCR har hittills stöttat de så kallade hotspots som funnits på ön där flyktingar tagits emot, registrerats och fått hjälp av frivilliga och hjälporganisationer. ”Dessa uppsamlingsplatser har nu blivit interneringsläger”, skriver UNHCR i en kommentar till sitt beslut.
Avtalet mellan EU och Turkiet slöts för två veckor sedan. Det går ut på att alla flyktingar som kommer till de grekiska öarna ska skickas tillbaka till Turkiet. Priset EU betalar är tre miljarder euro och återupptagna förhandlingar om EU-medlemskap. EU säger också att medlemsländerna i framtiden ska ta emot motsvarande antal syriska flyktingar från turkiska läger.
Med tanke på att EU hittills lyckats omfördela några hundra flyktingar av de 160 000 man beslutat om framstår den delen av avtalet som fullständigt orealistisk.
I praktiken är det en politik som verkställs i total panik. Utan garantier för anständig behandling eller respekt för mänskliga rättigheter. Utan att hjälp, infrastruktur eller tillräcklig personal finns på plats.
EU gömmer sig bakom argumentet att Turkiet är ett säkert land att skicka tillbaka folk till, samt att de fått löften om att landet ska anpassa sin lagstiftning till de krav EU ställer.
Inget av detta stämmer. Efter överenskommelsen har turkiska regeringsföreträdare sagt rakt ut att de struntar i EU:s krav. Och nej, Turkiet är inte ett land som garanterar asylsökandes rättigheter.
Så här ser det ut när EU smäller igen dörren i ansiktet på offren för slaktaren Assad och IS terror. När vi tvår våra händer, flyr ansvaret och betalar en auktoritär regim för att göra vårt jobb.
Ja, EU behöver samarbeta med Turkiet om flyktingkrisen eftersom uppgiften är enorm. Men det enda anständiga hade varit att dela på bördan.
I Sverige pågår fortfarande bearbetandet av höstens trauma – det historiskt höga antalet asylsökanden och den panikartade politiska omsvängningen.
I debatten låter det som om situationen är densamma som då.
Det är helt fel.
Förra veckan kom 522 flyktingar till Sverige. Det är den lägsta siffran för februari på fyra år. När EU nu stänger gränsen mellan Turkiet och Grekland kommer troligen antalet asylsökande minska ännu mer.
Eftersom allt färre kan ta sig hit.
Sverige har tagit ett stort ansvar och har mycket att vara stolta över, i det har Stefan Löfven rätt.
Men den situation vi hamnat i nu är skamlig och absurd. När nöden är som störst, då vänder vi bort blicken.
Den 31 maj är det tänkt att regeringens nya asylpolitik ska börja gälla.
I den ingår förslag om att försvåra för anhöriginvandring och att alla uppehållstillstånd ska begränsas till ett år.
Tillfälliga uppehållstillstånd riskerar att kraftfullt försvåra integrationen för de människor som redan kommit till Sverige. De döms till en slags skuggtillvaro och får svårare att få jobb och utbildning. Det är politik som bryter ner människor och är skadlig för samhället.
Begränsad anhöriginvandring betyder i praktiken att de flesta som flytt till Sverige från krigets Syrien inte tillåts återförenas med sina familjer. Det kommer i sin tur att leda till att kvinnor och barn tvingas ut på livsfarliga smuggelvägar. ”I sin helhet kan förslagen, som i flera avseenden slår särskilt hårt mot just barn, inte beskrivas på annat sätt än att de är barnfientliga”, skrev Barnombudsmannen i sitt remissvar på förslaget. Liknande resonemang hörs från Rädda Barnen och många andra.
Höstens situation var ohållbar. Men det läge vi befinner oss i nu är extremt åt andra hållet.
Vad är Sveriges roll i den tid vi lever i? Att ta ett stort ansvar. Att göra så gott vi bara kan.
Behovet av de extrema åtgärder som regeringen tog fram i panik finns inte längre.
Nu måste Socialdemokraterna och Miljöpartiet backa på de mest destruktiva av dem.
Som ett yttersta minimum måste vi se till att människor som får asyl
i Sverige också får en chans till en plats i vårt samhälle. Och att det vi gör skyddar barn – inte ökar risken för deras liv.
Nej, Sverige kan inte göra allt.
Men vi måste kunna bättre än så här.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.