Vi måste våga höja skatterna
17 mars 2015
Skattepolitiken
Det var mitt i fredagsmyset och plötsligt satt den franske ekonomen Thomas Piketty i en av Skavlans fåtöljer och gjorde slarvsylta av Norwegianchefen Björn Kjos.
– Jag betalar så hemskt hög skatt. Tio gånger så mycket som jag tjänar, beklagade sig Kjos.
Han hade den där ansvarsminen. Det var liksom inte sig själv Kjos ömkade utan samhället, som led under denna dåraktiga skattepolitik. Han tyckte att den skadade ”jobbskapandet”.
– Men hur stor är din förmögenhet? Och vad blir skatten i förhållande till den? frågade Thomas Piketty ofint den norske miljardären.
Ja, ofint. I Skandinavien pratar vi ju bara om pengar i abstrakta termer som ”incitament”, ”utbildningspremie” och ”relativ fattigdom”.
Det låter nämligen så vulgärt när man får höra att någon som blivit utförsäkrad ska klara sig på några tusenlappar i månaden, eller att Swedbanks vd Michael Wolf har fått lönen höjd med 60 procent till 13 miljoner om året.
Kjos vägrade svara på frågan och resten av intervjun blev en studie i pinsamhet.
Att han duckade var kanske inte så konstigt.
Enligt tidningen Dagens Industri är värdet på Kjos aktier i Norwegian ungefär två miljarder norska kronor.
Räknat som andel av denna förmögenhet är den skatt som han betalar troligen inget som skulle väcka de breda lagrens tacksamhet och beundran.
Tvärtom.
Samtalet i Skavlan var intressant. I första hand för att det verkade som om Kjos verkligen själv trodde på vad han sa: att hans skatt var orimligt hög.
I andra hand för att det blev så uppenbart att han aldrig hade behövt svara på den här typen av frågor förut.
Vi pratar hela tiden om segregation och utanförskap. Om behovet av nya bostäder, nya vägar, investeringar i utbildning.
Och pengarna sägs vara slut. Ja, det finns så ofattbart lite pengar i statens, landstingens och kommunernas finanser att vi tydligen inte har råd att ge barn vettig cancervård och gamla människor en dusch varje dag. Eller att se till att varenda unge klarar att gå ur skolan med godkända betyg.
Samtidigt denna perversa utveckling av löner, ersättningar och förmögenheter i andra änden av skalan.
I Svenska Dagbladets granskning av företagskulturen i SCA framkom att direktörerna flugit sina hundar med privatjet. Och sen blev chockade – chockade! – när medierna rapporterade om det. Varför då? Har inte alla privata jaktmarker och konsultkontrakt i miljardklassen att dela ut till barnen?
De senaste åren har det i Sverige skett en massiv förmögenhetsomflyttning.
Å ena sidan slopade gåvo- och arvsskatter, sänkt bolagsskatt och avskaffad fastighetsskatt.
Å andra sidan sänkt arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och försämrade pensioner.
Vi borde prata mer om att en konsekvens av detta är att vi nu bygger ett samhälle där de superrika är på väg in i stenhårt segregerade enklaver med egna värdeskalor och allt färre beröringspunkter med omvärlden.
Eller ja, vi borde prata om det och sedan försöka göra något åt det. I Sverige har vi inte ens statistik över förmögenhetsutveckling, den tog Reinfeldts regering bort. Hur ska man ens kunna föra ett rimligt informerat samtal då? Ett första steg vore att börja mäta och redovisa förmögenheter igen. Antagligen kommer människor att bli chockade över hur stora skillnaderna faktiskt är i dag. Och antagligen kommer det politiska stödet för en rimligare skattepolitik att växa.
Sanningen är att välfärden är underfinansierad eftersom svenska folket är underbeskattade.
De med mest pengar betalar inte längre en rimlig andel av varken inkomster eller förmögenhet.
Nästa stora diskussion i vårt samhälle behöver handla om hur de ska få tillbaka den möjligheten.