Löfven får se upp för mackorna
3 AUGUSTI 2014. VALRÖRELSEN.
Storbritanniens socialdemokratiske ledare Ed Miliband och Stefan Löfven gillar varandra, det brukar de bägge vara noggranna med att påpeka. En gång badade de nästan bastu ihop på de svenska sossarnas legendariska kursgård Bommersvik utanför Stockholm.
Ed Miliband har dock till skillnad från sin kompis Stefan Löfven haft en ovanligt jobbig sommar.
Hans största kris har kretsat runt en baconmacka.
Här måste vi backa bandet lite. Vi måste förklara den brittiska besattheten vid vitt bröd, salt fett fläsk och HP-sås och man måste nog vara uppvuxen med det engelska köket för att kunna se några kulinariska höjder i kombinationen.
Baconmacka är dock en institution som förenar nästan samtliga brittiska samhällsklasser vilket Gud ska veta att få ting gör.
Vitt bröd, salt fett fläsk och HP-sås har tagit Storbritannien genom både London-blitzen och lördagsbakfyllan.
”Rätten” sägs vara äldre än monarkin.
En dag i våras var Ed Miliband ute och kampanjade och blev bjuden på baconmacka. Han satte sig ner och började äta. Vilket han naturligtvis aldrig skulle ha gjort. Det var inte bara det att få personer kan äta baconmacka med bevarad värdighet, Ed Miliband var exceptionellt usel. Oppositionsledaren tycktes attackera macken med hela ansiktet, pressa in den i munnen med vilt stirrande blick och ändå såg det ut som om det var baconmackan och inte Ed Miliband som gick segrande ur mötet.
Att döma av bilderna.
Som fanns i varenda tidning dagen därpå satta till den ackompanjerande implicita frågan: Kan vi verkligen ha en premiärminister som ser ut såhär?
För de brittiska socialdemokraterna leder i opinionen. Hade parlamentsvalet varit i dag hade Ed Miliband blivit premiärminister. På pappret ser det med andra ord bra ut för Labour.
Problemet är att Ed Miliband inte är populär. Folk tycker att han är en märklig typ och han har enorma imageproblem.
Han är en av dessa människor som blir fruktansvärt dålig på bild. Han ser i brist på bättre ord ”konstig” ut.
Och ”konstig” rimmar inte med ”statsmannamässig”.
Detta har blivit ett stort problem för Labourpartiet. Det är svårt att vinna val med en partiledare som inte uppfattas som en trovärdig premiärminister.
Labours pr-team har försökt framställa Miliband som både det ena och det andra. Inget har fungerat.
Förra veckan gjorde de därför något helt nytt. De ställde sin partiledare på en scen och lät honom adressera sina imageproblem rakt upp och ner.
I direktsändning.
Talet gick helt emot den politiska regelboken. Den som säger att du inte ska prata om dina egna svagheter, då legitimerar du dem.
Ed Miliband gjorde precis tvärtom.
Vill ni ha den snygge killen som ser cool ut får ni rösta på någon annan, sa han.
På ett ungefär.
Oppositionsledaren beskrev premiärminister David Cameron som ”väldigt sofistikerad och framgångsrik när det gäller politikens yta”. Och fortsatte: ”Jag kommer inte att kunna konkurrera med det.” Miliband skämtade om sitt eget utseende, försäkrade att han hade folk som försökte hjälpa honom, men att yta inte var hans starka sida.
Vad han däremot hade var: idéer, förslag och värderingar.
Vad Miliband försökte göra var att säga något om substans och yta i politiken. Att båda har en plats, men vad är egentligen viktigast?
Dessa ting är värda att tänka på. Även i Sverige.
Nu när valrörelsen drar i gång på allvar.
I boken ”Reinfeldteffekten” som kom ut förra året drev Aron Etzler tesen att en ledares personliga popularitet inte brukade spela roll i svenska val.
Inte förrän Fredrik Reinfeldt kom in på scenen.
Valrörelsen 2006 var något helt nytt enligt Etzler. Den kom att handla om Göran Perssons buffliga sätt, och tröttsura uppsyn nästan mer än om hans politik.
Göran Persson utsattes 2006 för den mest negativa publicitet någon sittande statsminister i Sverige fått utstå, skriver Etzler.
Fyra år senare förlorade Mona Sahlin efter det tydligaste personvalet i svensk historia.
Den gemensamma nämnaren hette Fredrik Reinfeldt.
De Nya Moderaternas framgång har legat i hur skickliga de har varit på att vrida debatten från sak till person. Socialdemokratin under Göran Persson utmålades som en maktfullkomlig buffel. När Mona Sahlin tog över svängde budskapet: Nu var socialdemokratin plötsligt slarvig och oseriös i stället.
Att detta var resultatet av negativa kampanjer från Moderaterna betyder dock inte att det inte finns någon sanning bakom anklagelserna. Göran Persson sägs ha buffliga drag, precis som Mona Sahlin sägs ha slarviga drag.
Vi har alla våra styrkor och våra svagheter.
Skillnaden var proportionerna det tog. Personangreppen på socialdemokratins ledare gjorde att de inte nådde ut med sin politik. Kan du inte vinna på sakpolitik måste du göra valet till en fråga om ”karaktär” eller ”ledarskap”.
Det är detta fenomen som Aron Etzler kallar för ”Reinfeldteffekten” och som han menar att de Nya Moderaterna introducerade i Sverige.
Det är också vad Fredrik Reinfeldts kompis David Cameron håller på med i Storbritannien.
Vad Stefan Löfven än gör denna valrörelse: Ät inte en baconmacka.