Löfven har mod nog att ta hjälp av andra
Varför måste jag göra allt i den här regeringen?” gormade premiärminister Margaret Thatcher. Ministrarna runt bordet var tysta. En av dem tänkte för sig själv: ”Problemet, Margaret, är att du tror att du måste göra allt själv. Och det ska du inte. Och det kan du inte”.
Historien återberättas av Archie Brown i professorns uppmärksammade bok ”The Myth of The Strong Leader”.
Just starka ledare är något vi ofta efterfrågar och inte minst beundrar. De som dominerar sitt parti och sin regering. Pekar med hela handen och koncentrerar makten till samma ställe.
Archie Browns tes är att allt detta är trams. ”Styrka” är ett utmärkt kriterium att bedöma tyngdlyftare eller långdistanslöpare med, skriver han.
Inte politiska ledare.
Om en vecka kan Stefan Löfven vinna det svenska riksdagsvalet. Och vi får inte glömma vilken bedrift det i så fall skulle vara. Svetsaren från Örnsköldsvik som i princip helt utan rikspolitisk erfarenhet tog över partiet för bara drygt två år sedan.
Ett parti som då befann sig i kanske sin värsta kris någonsin.
Stefan Löfven är den långsamma arbetshästen mot Fredrik Reinfeldts självutnämnda stridshingst.
Att se Löfven debattera med Reinfeldt är som att se någon som med ett tungt och kraftfullt tvåhandssvärd försöka vinna över en snabb och teknisk
florettfäktare.
När Stefan Löfven lyckas drämma till har statsministern redan flyttat på sig.
Stefan Löfven vinner inte särskilt många tv-debatter på teknik.
Han kan inte rörelserna.
Han har aldrig gjort karriär i ett politiskt ungdomsförbund.
Du måste slå tillbaka, snabbt, fort och överraskande. Inte backa två steg och försöka förmedla ditt budskap. Stefan Löfven kommer aldrig att kunna konkurrera med den debatteknik som Fredrik Reinfeldt lärde sig i MUF. Den som Gustav Fridolin utvecklade från elva års ålder i Grön ungdom, eller som Annie Lööf drillades i under åren i CUF. Stefan Löfven spelade hockey och arbetade som kommunal timmersorterare. Att se honom på scen i den uppsättning av politiska broilers som i hög grad utgör vår svenska partiledarskara är på sitt sätt befriande.
Stefan Löfven är inte vad man skulle kalla för en ”stark ledare”. Om något så är han omtänksam. Han är mån om att se folk i sin närhet och lyfter hela tiden fram andra.
”Inkluderande” och ”prestigelös” är orden du får tillbaka när du ber folk beskriva honom.
Löfven stiger upp i ottan och är på jobbet först av alla för att han vill hinna ”läsa på”. Att han, likt Göran Persson, skulle skryta om att ”aldrig ha läst en
finansplan i hela sitt liv” är lika sannolikt som att han skulle sätta i system att peta folk i magen eller kalla Maud Olofsson för tjock.
Stefan Löfven är inte neurotisk. Drivs han av något i rollen som chef så är det att se andra växa. Vissa tycker att han tar det för långt: ”Han måste sluta avguda Magdalena Andersson och börja styra henne istället!” muttras det.
Men Löfven är inte den som springer runt och känner sig hotad. Har han problem med någon så ringer han upp. Han går inte runt och tjurar.
Han ger intryck av att vara näst intill komplett fri från de känslomässiga demoner som definierar så många andra toppolitiker.
Men han har inte heller det driv som dessa demoner ger.
Jag har aldrig träffat en politiker på denna nivå som verkar ha bättre självkänsla än vad hen har självförtroende.
Förutom Stefan Löfven.
Skulle han då bli en bra statsminister? Ja, professor Archie Brown skulle säga det. De ledare han hyllar är de med samma personlighet som Stefan Löfven.
De som delegerar. De som är ödmjuka och själva inte har sökt upp makten. Professorn ger inget för dem som blir som ekar vilka dominerar hela landskapet men som inget annat kan växa under.
För var händer när man hugger ner dem? Vilket någon alltid gör.
Vad är Nya Moderaterna utan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?
Archie Brown lyfter fram den amerikanske presidenten Harry Truman. En nödlösning efter Roosevelts död som lät andra växa och därför fick saker gjorda. Han kallar det för karaktäristiskt att Trumans största utrikespolitiska triumf gick under namnet Marshallplanen, inte Trumanplanen.
Den amerikanska nödhjälpen till Europa döptes efter Trumans utrikesminister George S Marshall.
Inte presidenten.
En annan ledare som får högt betyg är den brittiske premiärministern Clement Attlee. Men Stefan Löfven behöver inte lämna Sverige för att hitta förebilder. Tage Erlander var en lyssnande och summerande ledare.
Och Erlander blev ju minst sagt framgångsrik.
Det hela byggde dock på att han valde att bygga sina regeringar på självständiga och drivna ministrar.
Blir Stefan Löfven statsminister kommer hans framgång också att bero på detta: att han vågar lyfta fram de potentiellt färgstarka. De som drivs av att få saker och ting gjorda.
Inte de vanliga partitjänarna.
Fredrik Reinfeldt menade i veckan att Stefan Löfven inte var ”värdig att bli statsminister” men kanske handlar det inte om vem som är värdig att bli statsminister, utan vem som förstår att han inte är det.
Att uppdraget är så stort och svårt att man behöver hjälp.
Att din egen roll i den stora helhet som är regerande faktiskt är ganska liten.
Om än helt grundläggande.