Björklund har till sist vaknat
15 maj 2013
Skolans resurser
Att erkänna fel är inte utbildningsminister Jan Björklunds bästa gren. Får han säga det själv har han antagligen haft rätt vid varje tillfälle ända sedan han lämnade lekskolan.
Det är med andra ord ingen överraskning att Björklund i går försökte få det att låta som hans egen idé att kommunerna ska fördela resurserna till skolan efter de behov eleverna faktiskt har. Skolor med elever från hem utan utbildningstradition eller med elever som kämpar med att lära sig det svenska språket ska – äntligen – få rätt till mer pengar.
”Då vet man av erfarenhet att eleverna oftare behöver mer stöd i undervisningen”, förklarade Björklund myndigt för Ekots reporter i går.
Viktigaste förklaringen
Det är sant. Alla som följt den svenska skolan vet att klyftorna har ökat. Alla skolintresserade vet också att de växande skillnaderna mellan skolor är en av de viktigaste förklaringarna till att resultaten totalt sett sjunker. Det är en utveckling som gått allt fortare under Björklunds sju år som minister.
I den stora lägesbedömning som Skolverket presenterade för någon vecka sedan skriver verket att Sverige utmärker sig som ett land där både likvärdighet och resultat rasat under 2000-talet. Egentligen bekräftade det bara tidigare rapporter, till exempel från OECD.
Ska sortera efter talang
Alla vet dessutom att det till stor del är en fråga om hur pengarna fördelas. Enligt Skolverket saknar en fjärdedel av de mest segregerade kommunerna helt system för att ge skolor med sämre förutsättningar extra resurser. Oppositionen har länge krävt precis den sorts regler som regeringen nu till sist har enats om.
Dessutom vet alla att regeringen – och Folkpartiet – har varit motståndare till sådana regler. När oppositionens förslag behandlats i riksdagen har Björklunds partikamrater mangrant röstat nej.
Måste övertyga Anders Borg
Den som söker en tanke bakom Björklunds energiska regerande upptäcker antagligen att det ofta pekar i den rakt motsatta riktningen. Björklunds skola ska sortera efter talang, inte kompensera för särskilda behov eller sämre förutsättningar.
Nu har alltså verkligheten, en samlad expertis och kanske också oppositionen till sist tvingat regeringen att i alla fall göra något.
Om utbildningsministern verkligen är intresserad av att ta ansvar återstår det största jobbet. Då räcker det inte att omfördela de resurser skolan redan har.
Vill Björklund verkligen ta ansvar måste han också övertyga Anders Borg om att skolan behöver mer pengar för att komma ur dagens djupa kris.