Löfven till val på gårdagens politik
S partiprogram
Samhället går att förändra. I denna tid som annars ofta skrämmer mig är det en nästan fysisk lättnad att läsa de orden.
De står i första stycket i förordet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna.
När man tänker på nioåringar som bott hela sitt liv i Sverige men ändå utvisas.
På en skola som allt hårdare sorterar barn efter föräldrars utbildningsnivå.
Isar som smälter, rasister i riksdagen.
Då måste vi påminna oss om det för att inte tappa förståndet.
Socialdemokratin är i dag den kraft som på allvar kan utmana högerpolitiken som formar Sverige.
Därför blir kraven också höga på Stefan Löfven. Att stå för en vision om något annat. Och att svara på frågan om hur vi faktiskt når målet.
I veckan presenterade Socialdemokraterna sitt förslag till partiprogram och ett ”framtidskontrakt” som beskriver politiken på kort sikt. Dokumenten ska diskuteras på partiets kongress i april.
Det bästa med partiprogrammet är just förordet. Där finns den socialdemokratiska ideologin om frihet och jämlikhet beskriven med kraft och självförtroende.
I övrigt är det ojämnt.
Finanskrisens konsekvenser beskrivs bra – men inte hotet från den växande fascismen i Europa. Socialdemokraterna är ett feministiskt parti – men ändå vågar man inte säga att föräldraförsäkringen ens på sikt ska delas lika mellan män och kvinnor.
Trots allt. I partiprogrammet, med alla sina brister, finns en socialdemokrati som förhåller sig till sin omvärld, och inser att politiken behöver förändras.
I framtidskontraktet är det som att tiden stått still.
Det hänger inte ihop.
Jag är själv politiskt formad på 90-talet. Av budgetsanering, av en socialdemokrati som tog ansvar för krisen. Jag har pluggat nationalekonomi, och jobbat nästan fem år på finansdepartementet.
Jag älskar ordning och reda i statens finanser, och ingen har någonsin kallat mig vänstersosse.
Jag hade inte skrivit samma sak 2006. Men Sverige är ett annat land i dag. Med större rikedomar, större fattigdom, mindre sammanhållning. Med mindre frihet, mindre jämlikhet, mer rasism.
Finanskrisen har förändrat åtminstone min syn på marknaders begränsningar, och friskolereformen har inte gjort saken bättre.
Högerpolitiken har förändrat Sverige, och en del av dessa försämringar inleddes långt innan Reinfeldt kom till makten. Viktiga områden som utbildning, bostäder och infrastruktur är kraftigt eftersatta i dag. De senaste veckorna har det talats om kris i akut- och förlossningsvården. Mitt tips är att nästa krisområde blir hemtjänsten.
I en tid när till och med ekonomer som Assar Lindbeck säger att man måste inse att den politik som var nödvändig på 90-talet är rent oansvarig i dag, väljer Socialdemokraterna att fortsätta huka inför Anders Borg.
Vi ska fortsätta spara, fast det vi borde göra är att satsa.
I dag finns många saker som inte fanns 2006. En medelklass som har ont i magen av oro för framtiden, ett nytt proletariat av arbetslösa utan rättigheter. En generation kvinnor mitt i yrkeslivet som är livrädda för vad som händer när deras föräldrar snart blir gamla och sjuka. Ökande segregation, ett rasistiskt parti i riksdagen.
Socialdemokraterna har morgondagens idéer. Problemet är att de fortfarande kombineras med 90-talets politik.
Det räcker inte i dag. Inte för att svara mot människors oro, inte för att bygga Sverige starkt, inte för att öka människors frihet och inte för att bygga det tydliga politiska alternativ som måste vara svaret på Sverigedemokraternas populism.
90-talet ringde, Stefan Löfven. De ville ha tillbaka sin politik.