Kristersson kan lära av Johnsons misstag

Dubbelspel slutar sällan bra

Boris Johnson utanför 10 Downing Street.

Vad händer med en regering när skolbarn berättar roliga historier om premiärministern? Vad betyder det för en premiärminister när nioåringar undrar när han ska avgå eller när tonåringar buar ut honom?

Den frågan ställde BBC:s politiska redaktör Laura Kuenssberg häromdagen i en krönika.

Det handlar om Boris Johnson och det britterna kallar partygate. Den senaste månaden har det kommit rapporter från 10 Downing Street om det ena partyt efter det andra.

Premiärministern och hans medarbetare har träffats och firat medan befolkningen knäat under restriktioner. I förra veckan fick Johnsons talesperson be drottningen om ursäkt. Inte ens landssorgen efter prins Philips död lyckades lägga sordin på stämningen i premiärministerns tjänstebostad.

Premiärministerns opinionssiffror är rekordlåga. Oppositionen vill att han avgår och en officiell rapport om vad som hänt ska publiceras när som helst. Men inget av det är kanske Johnsons största problem.

Kuenssberg berättar att fotfolket i Johnsons konservativa parti har börjat knorra. Och som Johnson mycket väl vet har parlamentsgruppen avsatt konservativa partiledare tidigare.

Det är möjligt att festandet till sist blir strået som knäcker kamelens rygg

Det är möjligt att festandet till sist blir strået som knäcker kamelens rygg.
I så fall tror jag inte att det bara handlar om julfester eller att premiärministerns stab firat medan drottningen sörjde. Problemet för Boris Johnson kan nämligen vara större än så. Valsegern för två år sedan vanns på ett program som inte går ihop.

Kittet blev brexit, att Storbritannien till sist skulle göra allvar av planerna att lämna EU. Väljarna ville få det gjort.

Men varför?

Det handlar om den gemensamma marknaden, men jag undrar om inte de som röstade för Johnson ser helt olika problem. Somliga vill se mer politik och mindre marknad, andra precis motsatsen.

Många av de nya konservativa väljarna i den brittiska industrins tidigare hjärtland tycks ha känt att öppenheten stod i vägen för rättvisa. De upplevde att öppna gränser och konkurrens om jobben har pressat löner och skapat klyftor.

Kärntrupperna i det konservativa EU-motståndet har precis det motsatta problemet. De menar att Bryssel lägger sig i och ställer krav på regleringar som Storbritannien borde klara sig utan.

Det är klart att det inte går ihop, och bakom missnöjet med Johnsons fester undrar jag om det inte går att ana en besvikelse över svikna löften. Britter må vara konstiga, men de fattar när de blivit lurade.

Risken att Ulf Kristersson skulle förvandla Sagerska palatset till en festlokal är nog inte så stor. Men kanske har det som håller på att hända i Storbritannien också något att lära svenska konservativa. Precis som Johnson försöker ju Kristersson med Åkessons hjälp bygga en allians mellan väljare som önskar helt olika saker.

Dubbelspel av den sorten slutar sällan bra.