När polisen kartlägger ”Mongoler” brister det
Blind lydnad inför auktoriteter leder ner i avgrunden
Först funderade rektor Annika Hedås Falk på om det var ett bluffmejl, berättar hon för Dagens Nyheter.
”Jag behöver namn, personnummer och hemadress på de Mongoler som ni har som elever?”
Undertecknat polisen Farsta.
Men ordningsmakten menade allvar.
Som att vi levde i en science fiction-film, där ett brev plötsligt fallit genom ett hål i väven av tid och rum från ett framtida sverigedemokratiskt helvete.
Där våra rättigheter sedan länge ersatts av polisstatens.
Men det var ingen film, året var fortfarande 2023. Och rektor Annika Hedås Falk på Stockholms Estetiska Gymnasium vägrade.
Då ljög polisen för henne.
”Jag har fått uppgifter från samtliga gymnasium, även de med skyddad id och papperslösa som kan tänkas vara elever av mongoliskt ursprung. Du kan gärna skicka listorna via mail om det är enklast för dig?” skrev polisen.
– Vad polisen inte visste var att vi rektorer har ett nära samarbete, och de var lika frågande som jag inför polisens begäran, säger Annika Hedås Falk till DN.
Det hela slutade med att polisen hotade henne med husrannsakan. Med att ”15 uniformerade poliser” skulle ”storma” in i skolan.
”Åklagaren har meddelat att hon tar beslut om husrannsakan för att inhämta dessa uppgifter” meddelade polisen i ett mejl.
Sen blev det tyst.
Naturligtvis hade ingen åklagare beslutat om husrannsakan för att inhämta en icke-existerande lista med en kartläggning av ”Mongoler”.
Och vad skulle de ”15 uniformerade poliserna” egentligen göra på skolan? Titta i skolkatalogen, på klasslistor? Så fick polisen göra till slut, utan varken husrannsakan eller ”stormning”.
Jag skriver ”naturligtvis” eftersom Sverige inte är någon polisstat. Men mot en mindre erfaren rektor än Annika Hedås Falk hade kanske polisens maffiametoder fungerat. Officiella påtryckningar från myndigheter kan vara riktigt skrämmande. Och polisens språkbruk i de mejl DN har publicerat är befallande, nästan föraktfullt.
Jag skriver ”maffiametoder” för det är precis vad det handlar om. Som hämtat ur en film om korrumperade poliser i någon förort till New York.
Kanske trodde polisen att angiverilagen redan var införd, att de kunde kräva en rasprofilerad lista från rektorn på barn med ursprung i Mongoliet ”även de med skyddad id och papperslösa”. Rektorn själv spekulerar i det.
Kanske försökte polisen bara luras lite, för första gången någonsin. För att slippa merarbete och gå hem lite tidigare.
Eller kanske är det helt enkelt så här polisen i Farsta arbetar. Att detta är den kultur som gäller på myndigheten. Det är lätt att få det intrycket.
”Åsikterna går delvis isär kring hur denna dialog har förts och vad som har sagts och inte”, skriver Björn Fritzell, gruppchef för lokalpolisområde Farsta, till DN.
Men att åsikterna skulle ”gå isär” om de mejl med hot och lögner polisen skickat är bara trams. Såvida inte DN förfalskat dem i något bildbehandlingsprogram.
Annika Hedås Falk har anmält polisen till Justitieombudsmannen, JO, som har inlett en utredning.
Detta är vad som händer när något grundläggande i vårt samhälle brister, tänker jag. När debatten spårar ur och regeringen börjar prata om angiveri och om att ta ifrån vissa människors deras rättigheter.
Det finns alltid de som lyssnar efter signaler uppifrån, som lyder i förväg och vill vara makten till lags. Polisen i Farsta ligger bara några år före när de skriver ”Eftersöker 16–17 årig Mongol” som rubrik på ett officiellt brev.
Så uttrycker man sig än så länge bara på högerextrema sajter som SD-nära Samnytt eller Exakt24, eller på nazistiska Nordfront. Men inte på myndighetssvenska.
Ibland pratar man inom rättsvetenskapen om ”lagens normbildande verkan”. Att en djupare effekt av lagstiftning blir att människors normer och värderingar förändras.
Innan förbudet mot barnaga tyckte många att det var rätt att slå barn, men med tiden ändrades den åsikten. Innan sexköpslagen eller förbudet mot rökning på krogar var acceptansen större.
Men när lagen väl ändrats följer värderingarna med. Det fungerar inte alltid, men oftast. Vi människor är sociala varelser, vi vill passa in i gruppen.
Problemet är att det fungerar likadant med repression. När regeringen öppnar för att ange sin granne eller sparka på den som ligger kommer några att göra just det. Redan innan det finns någon lag. Det är så makt fungerar.
Alla lyder inte i förväg. Alla tror inte att makt är rätt. Annika Hedås Falk slog upp lagboken, bildligt talat, och hittade inget stöd för polisens begäran. Tvärtom förbjuder GDPR henne uttryckligen att skicka över känsliga personuppgifter digitalt.
Fiskar ruttnar från huvudet, brukar man säga. Upplösningen av normer kommer uppifrån. När exempelvis Richard Jomshof (SD), ordförande i justitieutskottet, öppet lägger sig i enskilda rättsfall och via sociala medier försöker påverka domstolar och polis bidrar det till en utbredd känsla av att regler egentligen inte är så viktiga.
Kan han strunta i den fundamentala maktdelningen mellan statens lagstiftande, verkställande och dömande funktioner så kan väl även någon ”på golvet” ta lite genvägar.
”Den offentliga makten ska utövas under lagarna” står det i grundlagen. Något undantag för Farsta nämns inte.
Vi ska vara tacksamma att människor som Annika Hedås Falk inte låter sig dras med i tidsandan. För precis så hänger det ihop.
En auktoritär stat bygger på att människor lyder i förväg. Att de är lyhörda inför maktens signaler och på egen hand försöker bidra till det samhälle makthavarna vill ha. Som polisen i Farsta.
Ett fritt land bygger tvärtom på fria människor och självständiga tjänstemän. På enskilda personers civilkurage även inför maktens ord och symboler.
Så har det alltid varit. Blind lydnad inför auktoriteter är en väg ner i avgrunden. Var som Annika Hedås Falk.