Statsministern talar inte med arbetslösa

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

15 AUGUSTI 2007. ”Jag talar till dem som jobbar och hon talar till dem som oftast inte jobbar.”

Så sammanfattade statsminister Fredrik Reinfeldt skillnaden mellan sitt sommartal i det välbeställda Vaxholm och Mona Sahlins sommartal i Stockholmsförorten Botkyrka. Uttalandet gjordes i TV 4 Nyheterna i lördags.

Kan det sägas tydligare? Fredrik Reinfeldt är en statsminister för dem som har jobb. Resten får klara sig bäst de kan.

Den typen av klarspråk är annars ovanligt för Reinfeldt. Regeringens klasspolitik brukar döljas bakom tal om ”reformer som ökar arbetskraftsutbudet” och att ”det ska löna sig att arbeta”.

Centerpartiets Maud Olofsson säger gärna det Fredrik Reinfeldt bara uttrycker när han försäger sig. Hon har flera gångar förklarat att nu när Sverige fått ett maktskifte är det också dags för ett värderingsskifte. Det måste bli ett slut på ”sossifieringen”. Svenskarna ska avprogrammeras.

Den politik som regeringen driver gynnar ensidigt dem som har jobb och framför allt dem som har välbetalda jobb. Genom att vänja medelklassen vid lägre skatter och höjda egenavgifter, till exempel höjd a-kasseavgift och höjd trafikförsäkring, ska deras intresse för den generella välfärden minska. Varför ska man vara med och betala för något man inte har någon personlig nytta av?

Syftet är att bryta upp den solidaritet som historiskt funnits mellan arbetarklass och medelklass i Sverige. En solidaritet som gestaltats i de gemensamma trygghetssystemen och som hittat sin näring i inkomstbortfallsprincipen – som handlar om att även relativt högavlönade ska kunna ha nytta av tryggheter som a-kassa, föräldraförsäkring och sjukpenning.

I stället ska en ny gemenskap skapas. En där alla som har jobb får vara med, men där alla som saknar jobb befinner sig i utanförskap.

Det finns ingen plats för solidaritet med arbetslösa i alliansens Sverige.

Lyckas regeringen driva igenom sitt värderingsskifte kan valsegern 2006 visa sig vara inledningen till ett långt borgerligt regeringsinnehav. Det är därför regeringen har så bråttom att genomföra sina reformer. Väljarna måste hinna vänja sig vid en extra tusenlapp i lönekuvertet för privat konsumtion i stället för gemensam välfärd i god tid före valet 2010. Strategin håller om det goda konjunkturläget också gör det. Då kan moderaterna överge sin tillfälliga identitet som arbetarparti och återigen bli ett parti för de välbeställda. JJ